Att valla innebär att låta djur beta under uppsikt i icke inhägnade områden. Många gånger en anlagd betesvall, men kan lika gärna försiggå i skog under torra somrar. Förmodligen har man tidigare också använt ordet driva för samma sak. Tidigt började människan avla hundtyper, vallhundar, som var bättre lämpade att hjälpa till med detta än andra hundar.

Ett behov, fram till att vargen till stor del utrotas i Nordeuropa, var att ha både snabba, små hundar som var bra att hålla ordning på fåren, och samtidigt en större, kraftigare och aggressivare typ som skulle avskräcka vargen från att försöka attackera fåren. I en del fall höll man två hundar, en mindre lättare vallhund och en större vakthund. I vilket fall som helst utvecklades ur detta också en blandning, en halvstor vakthundstyp som också kan driva får, vilken benämns herdehund, och vars funktion sannolikt också sammanföll med gårdvarens, det vill säga att skydda och vakta gården mot inkräktare nattetid.

Denna herdehund, tillsammans med vargens utdöende, lämnade utrymme för framtagande av en högspecialiserad lättare typ, som var helt inställd på vallning och saknade herdehundens aggressivitet. Vallhunden kunde nu bli ett instrument för finslipande av vissa funktioner som avskiljning av djur och annat

Den i egentlig mening enda använda vallhunden idag är bordercollien, och mindre lättare vallhundstyper som ännu icke är rasbeskrivna men som fortfarande används av herdar i bergstrakter kring Medelhavet och i öststaterna och vidare mot Asien. Även i Afrika och Sydamerika används mindre kända hundraser vid betesdrift. I Australien används fortfarande till viss del kelpie och den australiska australian cattle dog, men även här har bordercollien börjat överväga.

Tidigare använda vallhundsraser har idag till stor del pga missriktad avel förlorat den riktiga vallhundsinstinkten. Inte bara rasegenskaper och karaktär, utan även individuell intelligens spelar in för att en vallhund skall kunna bli en bra hjälp. I en valpgrupp av bordercollieer med meriterade föräldrar kan kanske en fjärdedel verkligen bli bra vallhundar.

När hundägare påstår att deras hundar uppvisar vallhundsanlag för att de cirkulerar kring en grupp människor under en promenad, visar de att de i mindre utsträckning studerat riktiga vallhundar i arbete. Dessa bryr sig mindre om människor, cirkulerar nödvändigtvis inte runt benen på folk, utan har en målmedveten koncentration på djur.

Ett säkrare tecken på att hunden har vallningsanlag är om den visar stort intresse, gränsande till aggressivitet, för vallningsbara husdjur som får och nötboskap. En vallhund är inte sällan helt ointresserad av vilt och katter men måste tränas att behärska sig inför djuren som ska vallas

Vallhundar kan idag i Sverige mest ses på vallhundstävlingar. I trakterna kring Stora skuggan på norra Djurgården hålls under sommaren får som vaktas av en herde med vallhundar. Tidigare generationer minns fåren på Ladugårdsgärde, som kallades kungens får, vilka till slut måste avhysas från Gärdet på grund av privata hundägare som störde fåren.

Här kunde stockholmare se vallhundar i arbete mellan 30-talet och 1992, när Stockholms stad inte längre hade råd att låta får gå och beta på Gärdet, ett arbete som övertogs av maskiner. Fårfållan och dess stall finns dock kvar, strax ovanför caféet Kungliga borgen.

Källa:Wikipedia

Foto:Hazel (Här på sajten)