Hemma på gården när Bonzo leker med barnen springer han upp på gungbrädan och sedan när den tippar ner på andra sidan springer han enkelt och snabbt ner på marken igen. Han hoppar över staketet utan problem när vi andra går ut genom grinden. Han hoppar utan problem över hästhindren på hästbanan. Han ålar genom dessa hinder också. Han är alltså hur duktig som helst.

Sagt och gjort vi anmäler till en kurs. Barnen tycker det kommer att bli jättekul. Instruktörer frågar om han kan något. Barnen pratar i mun på varandra och talar om vad han kan hemma. Så ska Bonzo visa själv vad han kan. Vad gör han? Jo han sitter bara där och tittar. Det hjälper inte hur vi än bönar och ber. Han bara sitter där och tittar på oss med en blick som tydligt säger "Är ni inte riktigt kloka. Det här är inget en hund ska göra".

Instruktören säger att vi försöker en gång till och vi får en nästa tid. Just då ser vi med stora ögon hur en Sheltie enkelt, snabbt och snyggt tar sig genom hela banan. Vi tittar på Bonzo och han bara sitter där.

Hemma sätter barnen och han igång och leker igen och han flyger över gungbrädan, hoppar över staketet och ålar genom hindren.

Så är det dags för kursen igen. Barnen är fulla av självförtroende. Bonzo har ju tränat varje dag nu. Så är vi vid banan igen och hunden bara sitter där. Det spelar ingen roll vad vi säger eller gör. Han bara sitter där och tittar på oss. Jag ska inte säga vad hans blick visar nu. Det blev ingen fortsättning av kursen.