Annons:
Etikettövrigt
Läst 7626 ggr
Gittan
2012-02-08 07:54

Hej jag heter Malla

Jag är en Sheltieflicka eller som det egentligen heter en Shetland sheepdog. Det säger jag med stolthet. Ni hör ju själva vad vackert det låter. Nu ska jag berätta lite om vad jag får vara med om under veckorna.

Jag heter som sagt Malla. Som liten fick jag lämna mina syskon och mamma. Jag trodde det var för några timmar, men det var för alltid. Jag följde med en söt glad flicka och hennes mamma och pappa. Flickan hoppade omkring av glädje och självklart gjorde jag det också. Sedan åkte vi iväg i något som kallas för bil och kom fram till ett litet hus med en gård där det fanns blommor och var jättefint.

Det var fint inne i huset också. På golvet i ett av de större rummen låg en kudde som jag tyckte om och flickan blev jättelycklig när jag satt på den. Jag undersökte hela huset. Det slutade med att jag blev jättetrött och somnade på kudden medan människorna satt och titta på en tavla där bilden rörde sig. Efter ett tag vaknade jag och blev ledsen för nu ville jag tillbaka till mamma och mina syskon, Jag började gnälla. Då kom flickan i full fart och höll om mig. Hon var ju jättesnäll.

Så satte tanten i huset på mig ett koppel. Sedan gick vi ut allihopa. När vi promenerade omkring träffade jag andra hundar som glatt hälsade på mig och ropade "Välkommen hit granne. Kul att du kommit hit". Jag började lite smått känna att här hör jag hemma. Måste ju låta det smälta in och ge det en chans. De andra hundarna lärde mig att karlen i huset heter husse och den äldre damen matte och den glada söta tjejen lillmatte.

Ganska snart kom jag underfund med att husse visade inte för de andra att han egentligen tyckte om mig. När alla satt och titta på tavlan med bilderna som rörde sig fick jag ha mitt huvud i hans knä. När de andra inte var hemma då kunde vi leka och kramas. Matte kom jag snart underfund med att hon kramades och kelades, men hon var inte mycket för att leka och springa omkring. Lillmatte - ja hon var det fart på. Vi sprang och busade och brottades. Ja allt detta lärde jag mig ganska snart - man har ju skalle att tänka med.

Ja tiden gick. Ibland åkte vi bil förbi ett ställe där det fanns vita djur, som inte kunde prata riktigt. När de pratade kom det bara fram ett konstigt Bä. Alltså de kunde inte prata utan de hade bara ett läte och var alltså mindre stående varelser, men jag kände något för dem. Kunde inte få fram vad, men något var det.

Så en dag började lillmatte prata med matte och husse om något konstigt - agility eller något ditåt. Nyfiken som jag var ville jag förstås veta vad det var för något. Ja vi åkte iväg och åkte förbi de vita djuren och då såg jag att ett av dem var en bit ifrån de övriga. Jag började skälla. Den skulle ju vara med de andra. Har ingen aning om varför, men tyckte det helt enkelt. Konstigt eller hur. Jag måste fråga den gamla grannen, bordercollien, om han vet varför jag reagerar som jag gör.

Husse stannade bilen och vi klev ur och jag satte fart, men tvärnitade. Gud här var det ju en massa hundar. De hoppade över ställningar med mera. Varför, det var ju bara att springa bredvid. Jösses vad dumma de var, men vänta de fick ju godis när de hoppade över. Ja så började hoppandet för mig. För varje gång jag hoppade över ett sånt där hinder fick jag godis av lillmatte. Så förklarade hon för mig att jag skulle hoppa över alla hinder på en gång. Trodde hon jag var dum Hur hade hon tänkt sig att jag skulle få godis om jag inte stanna efter varje hopp. Då lärde jag mig att ju fler jag hoppade över på en gång desto mer godis fick jag.

Vi fortsatte springa och nu gick lillmatte för långt. Hon ville jag skulle springa in i ett rör där det var mörkt längst bort med en vägg så jag kunde inte komma ut. Jag vägrade springa in. Vem vet vad som fanns där inne. Lillmatte kröp in trots att jag varnade henne, men se hon kom ut via ett annat hål. Jag kunde ju inte vara sämre så jag gick försiktigt in och se längst bort svängde väggen och jag kunde se det efterlängtade ljuset igen. Kan tala om att jag senare var den som sprang snabbast genom tunneln. Ville ju ut så fort som möjligt från mörkret, men det har jag aldrig sagt till någon.

Plötsligt skulle jag upp för en smal backe och kom jättehögt upp. Det var otäckt när jag tittade ner, men där stod lillmatte och hejade på mig. Jag undrade om hon var klok, trodde hon verkligen att jag skulle hoppa ner där uppifrån till henne? Jag var snartare än så. Jag sprang helt enkelt ned för backen som var framför mig. Jag fick godis för något som var självklart för mig. Lättförtjänat godis. Det var bara att hålla masken.

Så hittade hon på något otroligt dumt. Det satt några käppar i marken. Där ville hon att jag skulle springa så jag hade varannan käpp kom på min ena sida och varannan på min andra. Det där har jag aldrig fattat vitsen med. Numera är det på det momentet jag och lillmatte förlorar tävlingarna, men det gör inget. Vi har kul i alla fall båda två och jag får godis.

Livet lekte och det var underbart. Ja inte bara var utan det är underbart. När jag är ute med matte eller husse ska jag gå fint bredvid. När jag är ute med lillmatte får jag ofta göra lite som jag vill. Kudden jag har framför den konstiga tavlan använder jag på kvällen när alla sitter och tittar på tavlan. På natten ligger jag hos lillmatte tills jag säkert vet att hon sover. Sedan går jag över till mattes och husses sängar och ligger vid deras fotända. Precis innan lillmatte vaknar lägger jag mig hos henne igen.

En dag kom jag på att fråga den gamle bordercollien om min känsla vid de konstiga vita djuren. Han berättade då att mina förfädrar vaktade och höll ihop dessa djur för att inte rovdjuren skulle ta dem. Det var väldigt intressant att höra detta och han fick berätta vidare. Så talade han om att dessa djur hette får och då förstod jag att han var gammal och lite virrig. Det kan ju inte heta får. Får är ju något jag säger när någon ger mig något. Ni hör ju själva vad vimsigt det låter"Rovdjur får inte ta får. Trots det är det kul att höra den gamles historier, men man får ta det för vad det är - historier.

Så en dag skulle jag och familjen - jag säger familjen numera om lillmatte, matte och husse för de är ju min familj, som jag ska hålla samlad och koll på - åka på en träff och hälsa på mina syskon och min gamla mamma. Jag såg med spänd förväntan fram mot träffen.

Oj vad kul det var att träffa syskonen. Tänk vad stora de blivit sedan jag lämnade dem. Och mamma hon satt där lika söt och go som jag minns henne, men hon såg gammal ut. Jag sprang fram till henne och kelades en stund. Sedan satt jag mig bredvid henne och hon frågade hur jag hade det. Jag talade om att jag hade det jättebra och hon fick veta hur mycket jag älskade lillmatte.

Så kom jag på att fråga henne om den konstiga känslan jag fick när vi åkte förbi de vita konstiga djuren. Jag berättade det virriga den gamle bordercollien sagt. Då säger mamma att han hade rätt. Då sa jag mitt om ordet får. Hon talade då om att därifrån vi kom för länge länge sedan heter får sheep och inte får. Då fattade jag äntligen och den gamle inte var virrig utan var väldigt kunnig. Måste lyssna mer uppmärksamt på det han berättar i framtiden.

Så kom kvällen och vi sa hej till varandra och vi åkte var och en hem till sitt. Det var lite om mig. Om ni vill så kanske jag någon gång i framtiden berättar lite mer om mig.

Bilden föreställer inte mig utan den kommer från Hazel. Jag fick låna den.

Hej då från mig//Malla

Var glad och må bättre!
De vilda djurens värld


Annons:
Leffe
2012-02-08 10:07
medde
2012-02-08 19:34
#2

Vilken härlig historia ur en hunds ögon. Man stannade upp flera gånger och verkligen tänkte till.

Tack GittanL fär denna fina läsning.. Kommer med all säkerhet läsa den åter.

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥

Sofiatinnert
2012-02-08 20:46
#3

vilken härlig artikel=)

http://beautywithsofia.wordpress.com/

Hazel
2012-02-09 20:57
#4

Vad duktig du är på att skriva, jättetrevlig läsning.

xina10
2012-02-09 21:16
#5

Roligt att läsa :)

//Jonnix

Upp till toppen
Annons: