En fråga jag ofta ställer mig är, om jag inte haft Iza vad skulle jag gjort nu? Hur hade mitt liv sett ut?

När Iza kom till mig var hon LIVRÄDD för de mesta, löv som prasslade, hastiga rörelser, ja massor! Blev hon rädd sprang hon iväg och kom inte tillbaka till de "läskiga", många runt mig var väldigt negativa till min träning. De menade ju på att hon aldrig skulle bli "normal", jag stängde av och lyssnade inte. Jag ville inte ge upp. Inte nu på ett tag iallafall. Men efter månader av slit, svordommar om hur dum och dålig hon var, tid som bara rann iväg till ingen nytta, tålamod som blev sämre och sämre osv.

Men efter 6 månader efter detta slit, sökte Iza sin hjälp hos MIG! Hon sprang inte längre iväg utan sprang till matte! Lyckan för mig var obeskrivlig. Det kändes helt otroligt!

Vi fortsatte träningen precis som innan och allt gick toppen! Tills en söndag i mars.

Vi var på klubben och tränade agility. Allt gick toppen tills vi kom till balanshindret. Jag gjorde som förut fast något var annorlunda. Iza ville inte (tror jag) när Iza var på toppen kom de en rätt kraftig vind som gjorde att Iza tappade balansen och föll ner och landade på en isfläck. Jag kände hur allt bara rasade, allt jag tränat upp, vår relation! Jag glömmer aldrig hur hon skrek, de var hemskt. Jag ville bara sjunka ner under marken och aldrig komma upp igen, allt var mitt fel. Att se sitt allt falla ner för en hög höjd och tro att hon skulle dö, de var en hemskt. Jag minns dagen så väl, i början såg jag de över allt! Så fort jag blundade såg jag hur hon föll.. Jag grät i timmar varje dag. Hon fick en stödskena med bandage, eller som vi kallade de, gips. Hon skulle hållas stilla i 2,5 månaders tid. Hon var ung, hon hade alla odds med sig. Men de ända vi kunde göra var att hålla tummarna. Hålla dom hårt och hoppas på att de skulle bli bra.  Under 2,5 månaders tid fick hon bara komma ut för att kissa sen in igen.. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna våra långpromenader så mycket som jag gjorde då.

Tiden gick och även Izas läkningstid. De var dags att ta av "gipset". Jag hade höga förväntningar, de skulle se ut som de andra och hon skulle springa på än gång! De var ju vad veterinären sa! Men nej, Iza ville inte gå på benet på 3 dagar, jag ville inte vara runt henne.jag och min mormor som  Iza bor hos pratade varje dag om hur de gick osv, de var ändå sättet för mig att "träffa" Iza. Varför jag inte ville träffa henne var för att jag tyckte de var äcklig och skuldkänslorna tog kol på mig, jag trodde att jag skulle dö. Jag gick till skolan och spelade att jag mådde bra, fast jag egentligen bara ville slå dom som frågade hur jag tänkte när jag knuffade ner hunden. Jag började tro på att de var mitt fel. Jag åt inte på flera dagar, bara en macka ungefär, pratade väldigt lite. Jag satt bara och grät i stort sätt. De som kände mig väl visste hur mycket jag älskade hunden, hur mycket jag slitit bara för att få henne normal.

Idag mår Iza väldigt bra och hennes ben är snart HELT ÅTERSTÄLLT!! Jag tror inte ni kan förstå min lycka! Min bästa underbaraste sheltie är snart helt frisk! Nu är de bara rehab kvar! :D

Måste också skryta om när Iza för första gången i sitt liv åkte båt! Hon la sig ned i mitt knä och sov! Mattes tjej!

Förlåt för långt inlägg ville bara skriva av mig lite!

Tack!