Tiden går.
Sekunder blir minuter, minuter blir timmar. Timmar blir dagar, dagar blir veckor. Veckor blir månader, månader blir år. Tillslut så känns allt glömt.

Vissa dagar känns det som att allt rasar, allt som man byggt upp. Vissa dagar känns det som att man vill smälta ner under allt, och trycker bort alla känslor. Sånna dagar finns det många av. De senaste dagarna har jag verkligen tänkt på lilla Iza, jag saknar henne något otroligt! Det är inte sig likt utan henne. Mitt liv är inte längre roligt, fartfyllt och en berg-och-dalbana där varje dag är annorlunda. Det är numera ett deppigt och ohändelsfullt liv. Dagarna känns likadana oavsett vad jag gör. Jag har 4 andra hundar att träna, men ingen, ingen hund i hela världen är likadan som Iza.

Jag vill bara sjunka ner under jorden och dö. Bara för att få se henne en gång till, krama i hennes mjuka päls, pussa hennes lilla nos. Se hur lycklig hon är för att få se mig, se henne springa och ha svansen högt upp i luften av glädje. Fixa i ordning hennes mat och försöka se om hon vill äta. Gå ut en promenad för att påminnas om att vi tillsammans klarade oss igenom en otroligt tuff tid och att allt nästan var som vanligt igen. Jag vill säga hej då på riktigt, en sista gång.

Matte saknar dig lilla blå! Snälla kom hem igen, det är tomt utan dig. Något fattas, och det är du!

Jag älskar dig, otroligt mycket.