*Jag var tvungen att dela med mig av detta från min blogg*

Until death tear us apart. I will be there for you, and i will love you more than anyone else

Ett mycket känslosamt inlägg om att försöka få valpen till att bli den hund som jag vill ha. En resa som är långt ifrån klar. Berättelsen om Lexie, en hund som föddes till att bli min första. Alla minns nog sin första hund och den kommer nog alltid att ha en mycket speciell plats i ens hjärta.

Känslan jag hade när jag hämtade hem Lexie var rent ut sagt obegriplig. Äntligen hade jag detta lilla knyte i min famn, jag kommer ta hand och älska henne lika mycket som hon älskar mig. När jag släppte ner henne utanför oss efter två timmars resa så skakade hon av att se bilar, hon skakade för minsta prassel och ville bara upp i min famn. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag satte mig på huk och klappade henne. Nu i efterhand inser jag vilken idiot jag var. Efter någon dag reagerade hon inte alls, utan var helt neutral på all miljö och människor. Hon älskade ingen okänd, men hon gick gärna fram om hon ville. Så mycket jag miljö och socialtränade henne när hon var liten, allt för att jag hört historier om shelties som nästan varit rädda för sin egen skugga. Jag ville inte ha en sån hund, så jag tränade och tränade. Allt gick bra och hon var trygg i alla situationer - vi var inne i stan, bruksklubben, åkte tunnelbana, buss och var på alla möjliga konstiga ställen och där folk även kom fram och ville klappa på denna lilla hund.

Dagarna som jag hade haft henne hemma, blev till veckor och allt rullade på. Hon var otroligt lättlärd och jag kunde många gånger glömma bort att hon bara var valp så jag ställde krav på henne som 5 månaders valp. Jag tränade seriöst med henne, lät henne inte vara valp, men hur mycket visste jag som aldrig hade haft hund innan. Allt gick väldigt bra trots allt, hon och jag blev väldigt tighta. Men, så händer det där men som man önskar inte behövs. Hon blev biten och påflugen som 5,5 månader gammal av en flatcoated retriever, och det är väl därifrån som vår historia om att försöka få henne normal igen började. 3 stygn i huvudet och jag tänkte flera gånger "tänk om det hade gått igenom skallbenet, då hade hon inte varit här idag". Såret läkte trots komplikationer, men skriket och bilderna av hur hon reagerade fanns kvar i mitt huvud. Hennes rädlsa för människor, olika miljöer och för vissa hundar började.

Ingen rolig resa, så kraftigt som hon ibland kan reagera på olika människor - speciellt män gör mig ledsen. Det är inte roligt att behöva kämpa och kämpa för att knappt se resultat. Provat med så mycket och de flesta mijöer gick över till normalt läge igen. Det andra, det är något som vi kämpar för varje dag. Jag blir ledsen som går över till irritationer. Vilket förvärrar hela situationen. Ibland vissa dagar, är värre än andra. Hon klarar knappt av att några går bakom en, för då skuttar hon framåt eller trycker rumpan under hela sig och småspringer, tittar förvirrat omkring sig. Hundar som följer efter eller är för närgångna så markerar hon framför, hon har aldrig bitit någon hund. Men, markerat. För mig känns det inte okej att hon ska behöva påverkas så mycket.

Jag trodde aldrig att hon skulle klara av sin agility debut och jag trodde aldrig att hon skulle klara hanteringstestet i augusti. Agility debuten gick med bravur och hon var inte minsta påverkad av varken miljön eller människorna som tittade på eller gick omkring utanför banan. Hanteringstestet gick bra. Hon stod stilla vid berörning, följde med en okänd person på promenad etc. Hon klarade inte hanteringstestet i maj, efter cirka 10 månader av träning utan knappa framsteg. Jag gav upp drömmen om Forshaga helt, tänkte det kommer aldrig att gå. Så jag tänkte, jag köper en till hund från bra och genomtänkta linjer som inte är så känsliga. (För känslig har Lexie varit sen hon kom till mig) Går på en skola i stockholm och bor kvar hemma första året, för att sen börja i tvåan i Forshaga med den andra hunden. Twix flyttade hem till oss, en orädd valp som älskade livet mer än sig själv. Hon älskade nya människor, nya miljöer och andra hundar. Vilken skillnad det blev på Lexie, helt plöstligt från att vilja fly och gömma sig bakom mig när någon försökte prata med henne till att rusa fram och ibland ge någon okänd en puss så ändrades mitt synsätt på henne. Hon behövde antagligen bara någon som visade att det faktiskt inte var farligt.

Testet gick kanon, och hon har utvecklats något enormt. Gungan var även ett problem där man såg tydligt hur påverkad hon fortfarande var. Jag kan med handen på hjärtat säga att det inte är samma hund. Det är inte samma hund som jag idag har i kopplet som jag hade för lite drygt 6 månader sedan. Aldrig trodde jag att hon skulle klara av att bli hanterad, aldrig trodde jag att hon skulle klara av gungan. Men hon och jag har fixat det tillsammans. Med hjälp av vänner och bekanta som har kommit med goda råd. Att hon idag backar för grova män med riktigt mörk röst när de ska hantera henne är något som jag kan leva med just nu. Att hon reagerar på folk som går bakom, gör mig inte jätte mycket egentligen. Oftast, går vi bara undan och låter andra passera förbi först så kan vi gå bakom. Hon släpper trots allt saker fort iallafall.

Den här lilla hunden, som jag inte trodde skulle kunna bli något - har blivit något enormt. Hon har tagit en stor plats i mitt hjärta och den är otroligt speciell. Jag vet inte hur jag kommer klara mig utan henne när hon flyttar ifrån Forshaga. Vi letar privat boende, men det är svårt att hitta. Utan min fina hund i två års tid förutom loven. Hon är så speciell, min finaste, finaste räv. Så mycket vi upplevt och kämpat tillsammans. Ingen är som du. You catched my heart forever little fox