Min hund skäller när han är osäker, vilket han är på folk ibland. Annars skäller han aldrig 🙂 Kan hända att han skäller till någon gång om vi busar, men det är inte ofta.

Välkommen till forumet!

Rasen anses generellt som väldigt skällig så jag skulle absolut inte säga att du är ensam om detta 😉

Jag har två stycken pojkar varav min äldsta som är 5 år är väldigt tyst av sig och alltid varit. Han kan skälla ibland vid träning/tävling när han blir taggad och om det kommer någon på besök (när folk kommer nerkörandes på  vår gård eller plingar på dörren t.ex.) men tystar efter 2-3 skall. Han kan annars puffa ibland istället för att skälla. Min yngsta pojke,  snart 1 år, skäller däremot ganska ofta. Det kan var ett skall som bjuder in River (min andra) till lek, ett skall som säger till när han är hungrig och han  tycker att man  är för långsam, ett eller två skall vid bus med katten osv…. Ja, helt enkelt när han vill något speciellt 😃 Som yngre kunde han skälla mycket mer, flera skall, vid varje tillfälle medans han nu efter en del jobb med det endast ger ca 1-2 skall (däremot fortfarande när han vill påkalla uppmärksamhet mer). Så det går att jobba med det, även om jag till viss del fått hjälp/assistans av min äldre hund som inte skäller nämnvärt vilket definitivt påverkat min yngre positivt.

Min kille puffar för det mesta bara, inte riktiga skall. Förutom då vi leker eller han lekar med andra hundar, då skäller Han…

Min kille skäller när han blir uppjagad vid lek, men också när han är osäker på något, kan vara under träning när jag inte är tydlig med signaler och han inte förstår vad han ska göra, eller när han blir osäker på människor (han är lite misstänksam på äldre personer med rullator, tillexempel).  Annars skäller han aldrig, utan moffar mest. Jag var väldigt tydlig med honom sen har var valp att han inte fick stå och skälla för ingenting och att han inte får skälla inomhus, så det gör han inte nu som unghund/vuxen. Dock har jag alltid tillåtit honom att skälla vid lek, så det gör han något enormt. 😉

Skälliga hundar?

Ja. Sheltisar skäller. Dom är uppfödda att valla och varsko herden om nåt är på gång, så dom skäller. Lilleman skällde alltid vid dörren om det var nån utanför på gatan. Han skällde också på promenaderna när han mötte folk, speciellt med andra hundar.

Så här lärde jag Lilleman att tystna, att sluta skälla - vilket är tacknämligt om man inte vill dra till sig hela gatans uppmärksamhet, och speciellt på nätterna.

En gång när han satte i att skälla, så precis när han slutade, så sa jag med glad och ljus stämma: "tysst" och gav honom en godis. Det tyckte han om. Efter en stund, så satte bälgen igång igen, precis när han tystnade, sa jag "tysst" och in åkte en godbit. Det tog inte många gånger förrän han fattade vad tysst betydde. Så varje gång han skällde och jag sa tysst, så tystnade han och tittade på mig: Får jag en godis nu? Och det fick han. Till att börja med varje gång. Men ibland "glömde" jag godiset och sa tysst ändå, och han slutade omedelbart att skälla. På nätterna vid ytterdörren speciellt var det bara att säga Tyssst ljust och glatt,så lydde han. Likaså utomhus.

Såhär lyckades jag få pli på Lilleman när han skällde och drog mot andra hundar vi mötte ute.  Han var helt sjövild när han ville fram och hälsa på sina gelikar, han varken hörde eller såg, bara stegrade sig i kopplet och gapskällde. Till slut följde jag ett råd jag läst i en av hundtidningarna. Jag satte mig på huk och drog honom intill mig och så började jag viska i hans öra. Först viskade jag "Tysst", och sedan kan man i stort sett viska vad som helst, berömmelser eller nån dikt, eller berätta vad man har för planer med det ena eller andra, det är ju inte orden som hunden ska förstå, utan att detta beteende verkar lugnande på hunden som det faktiskt gjorde med Lilleman. Detta fungerade genast. Han blev en helt annan vovve och slutade omgående med sitt stegrande och dragande och skället varje gång jag viskade "tysst" i hans lilla ståndöra. Det var mer intressant att mattes andedräkt kittlade örat  och sedan fick han kanske hälsa på den andra vovven ändå, om ägaren tillät, och det gick för det mesta bra. 

Nu fick jag en idé. Har nån provat att "ta ner en överenergisk hund på jorden" bara genom att blåsa i örat????

**Ett annat tips när den konungsliga vovven vägrar lyda kom-kommandot: av en händelse stod jag i ytterdörren och stolte konung Lilleman brydde sig inte om att komma när jag ropade. Det var mycket mer intressant på gräsmattan.  Av en ren händelse stack jag handen i byxfickan för att ta en karamell ur en papperspåse och det prasslade. Prasslet fick Lilleman att lystra och genast sätta fart  mot mig. Vad var det för nåt roligt som hördes? Så, gott folk: nåt prassligt i fickan, det gör susen mot en för stunden bångstyrig vovve.
**