Tisdagen den 9 juni i år, 2015, tvingades vi låta min vackra, underbara Ticcolina (uttalas med "k") somna in. Hon blev 15 år, 7 månader och 7 dagar gammal. Hon har varit i stort sett frisk och mått bra hela tiden, men en vecka innan blev hon mycket dålig i magen. Första veterinärbesöket hittade inget fel, men under helgen fick hon svåra smärtor och tappade aptiten. Hon fick även svårt att gå på bakbenen och vi gick plötsligt upp i vikt trots att hon knappt kunnat äta någonting. På måndag morgon åkte vi in akut igen, och efter ett ultraljud fick vi det fruktansvärda beskedet: hon hade stora tumörer som hade spritt sig i magen, mjälten och levern. Dessutom var buken vätskefylld, eventuellt av blod från en brusten tumör. Det hade spritt sig så mycket att det inte gick att operera, och framförallt med tanke på hennes ålder så var risken oerhörd att hon inte skulle ha överlevt ett försök till operation. Vi hade inget annat val än att låta henne somna in… Veterinären sade att om vi väntade så var risken stor att vätskan i buken och tumörerna skulle öka ytterligare (det hade ju redan ökat i skrämmande snabb takt) och stiga upp till lungorna med resultatet att hon skulle kunna kvävas inifrån. En sådan plågsam död kunde vi inte riskera. Så vi hade helt enkelt inget annat val än att hjälpa henne på det enda sätt som fanns. Vi fick ta hem henne på måndagseftermiddagen och ha henne hemma hos oss under kvällen och natten (då hon så klart fick sova i min säng, som vanligt), och vid lunchtid dagen därpå fick vi åka in till djursjukhuset med henne en sista gång. Hon fick somna in liggandes i min famn, och blev kramad, klappad och pussad av både mig och min mamma. Hon var helt lugn och inte det minsta rädd, in i det sista. Hon satt ju där hon kände sig som mest trygg i hela världen. Kanylen från föregående dags veterinärbesök hade medvetet lämnats kvar i baktassen, med rosa bandage om, så att den delen redan var färdig; för att inte orsaka onödig smärta och stress på slutet.

Hon var min allra första lilla hund som jag fick som liten valp när jag var 8 år gammal - jag är nu 23 på det 24:e. Den vackraste hunden jag någonsin sett, och så obeskrivligt underbar och tillgiven. Hon hade otroligt vackra, stora ögon och en fantastiskt intelligent blick. Till och med det sista dygnet, då hon hade så ont att hon knappt kunde stå upp, så följde hon mig i hälarna hela tiden! Varje gång hon tyckte att jag gick för långt ifrån henne så reste hon sig med stor möda från sängen och hankade efter mig. Det slutade med att jag bar med mig henne vart jag än gick den dagen, så att hon skulle slippa gå själv. 

Nu har vi hennes aska i en fin liten brun-och-guldfärgad urna med tassavtryck på ståendes på ett litet minnesbord med fotografier, ljus och hennes lilla halsband. Samt en liten påse med några lockar av hennes vackra päls som vi sparade från henne strax efter att hon hade somnat in.

Som tur är har jag fortfarande min andra fina lilla sheltie kvar, en liten 7-årig tik, men ingen kan ersätta min älskade Ticci! De var ju så lika, men ändå helt olika, på en och samma gång! 

Du kommer för alltid att vara djupt saknad, min älskade lilla Ticcolina-fina! ❤️