Putt, ingen som vet?

Jag kan egentligen inte hjälpa till, men min hund är likadan. För oss är det särskilt när husse kommer (vi bor inte ihop) som det blir hysteriskt roligt. (Jag har nu lärt mig att vem det än är, så med nästa hund kommer ingen att få kasta sig ner på golvet och skoja och leka med valpen direkt de kommer in…) Jag säger som du, det går säkert träna, men hur? Jag har gjort det till lite skvallerträningsaktigt, att så fort hussen kommer innanför dörren så klickar jag med klicker eller belönar på direkten utan klicker. Jag ser att min hund lär sig av det. Däremot har jag inte riktigt alltid tid till träning/tar mig inte tid och inte heller förbereder hussen på att han inte ska ge så mycket uppmärksamhet (fast det hade ni ju testat). Jag skulle tro att man får bra mycket bättre resultat om de besökande kan ställa upp som träningsobjekt några gånger, utan att man som människa känner att "nej nu måste hunden sluta så vi får prata och sätta på kaffe" osv. Lätt känner man sig ju generad och stressad. I vilket fall tror jag att när det gått så långt som med våra (väldigt reaktiva) hundar så räcker nog inte ignorering. Vi måste ge dem en annan reaktion, och för egen del tänker jag att det ska vara att han fokuserar på mig. Sen kan jag ju säga att det hjälper att ha en välaktiverad hund, och där är jag inte heller världens mönsterägare. Men har vi "gjort nåt", t ex spår, då blir besöket LITE mindre av "det här är enda roliga grejen som hänt på LÄNGE"-hysteri.

Har du testat att lära in kommandot "gå på plats"? Hunden ska då gå till sin plats och stanna kvar tills husse eller matte ger tillåtelse att gå därifrån.

Börja träna då du inte har gäster, belöna då hon gör rätt. Öka svårighetsgraden successivt.

Som Lavin är inne på är det ofta understimulans som skapar våra hundars mindre roliga betende, så låt hjärnan arbeta på din hund. Ju mer desto bättre. Tex lydnadsträning, spår, sök ja allt som gör att de får arbeta med hjärnan. Att försöka få en hund trött genom enbart att bli rastad.

Att sen inte låta dem få första tjing på besöket är alltid en bra regel.

Jag har inte hittat något jag själv tycker är kul. Vill gärna aktivera. hunden så att både han och j. a.. g tycker det är kualltinars blir deten sån där "måste" grej som inte alltid utförs så noga. Gått lite agility och rallylydnadskurs för många år sen men njäääej…. Då hittar jag hellre på små "tips och trix" hemma i lugn och ro bort från andra hundar och massa folk…. Jag får komma på något.

Oj vad konstig texten blev, hoppas ni förstår ändå…

Man behöver ju inte utföra "riktiga sporter" utan t ex gömma godis i träd på en promenad. Hoppa upp på trädstammar och balansera. Eller parkbänk eller trottoaravsatser och låga murar. Man får en hund som blir mycket mer uppmärksam på en om man börjar utföra oväntade saker på en promenad. :-) Du som gått rallylydnad, du kan ju använda de grejerna på promenad, det gör jag ibland. Plötsligt en tysk sväng mitt på cykelvägen! liksom. Inomhus tränar vi just nu på att min hund ska kliva upp på en bok, först med två tassar och sedan fyra. Och så skvallerträna vid dörren. Tack vare denna tråd har jag börjat bli noggrannare själv med det nu.

#7 Jag går inte tränat detta sen han var ca 1 år och han är ju 6 år nu… Så varken rallylydnad eller agility kan någon av oss eftersom det var en nybörjarkurs. Men jag får hitta på något

Angående aktivering så tycker jag att spår, t.ex personspår, är toppen som hjärngympa. Och inte behöver man gå kurs eller träffa folk heller om man inte vill då:). Man behöver ju inte göra alls som om man sen skulle tävla, utan det viktiga är ju att hunden får använda näsan och hjärnan. 

Angående beteendet så har jag också en hund som gör så, om än inte så intensivt (som jag upplever det när du beskriver). Det lugnar sig alltid om man sätter sig ner och pratar, står man upp och pratar vid ett möte eller i dörröppning är det svårare. Jag försöker ge honom en uppgift (att sätta sig och titta på mig), såsom Lavine beskriver, och det fungerar men kräver ju att man är ihärdig och inte frångår det. Han brukar lägga sig till slut då. Han var 3 år när han kom och hade redan det beteendet, och det är inte helt lätt att komma ifrån, men det har blivit bättre. Och säkerligen hade det blivit ännu bättre och jag hade varit mer konsekvent och verkligen arrangerat möten där det gick att träna.