# CEA Author: TheLook Tack till er som hälsat mig välkommen till forumet :) Här läst runt en del här och det är väldigt mycket nyttig information, verkligen ett kanon forum och det känns som det är en härlig stämning här från skillnad från många andra forum. Ja nu till min fråga det handlar om CEA, jag är som sagt ny inom rasen och vill komma åt så mycket information som möjligt ifrån alla er som är mer erfarna. Jag har kollat runt på många hemsidor och sett flera planerade/gjorda parningar och kollar sjukstatistik osv och det går ju inte undvika att CEA är väldigt stort inom rasen, kanske inte om man jämför med Collin (?) men om man jämför med BC där ca 20% räknas vara bärare av CEA. Det jag funderat över är alla (för mig) "högrisk" parningar som görs, där man parar CEA drabbade hundar med kända bärare, eller två fria hundar där bägge är kända bärare med varandra. Jag förstår att det är omöjligt att helt undvika CEA eftersom det är så utbrett men när man har en tik som man vet har CEA varför parar men den då med en hane som man vet lämnat CEA tex. Är det helt enkelt så att man inte anser CEA är någonting som påverkar hunden som hund och sällan det leder till alvarligare sjukdomar? eller är det okunskap? Jag vill tillägga att detta absolut inte är något påhopp eller annat emot någon! Jag är bara nyfiken och vill lära mig hur man tänker och resonerar ang CEA på rasen ![Skrattande](http://sheltie.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 1 Author: Starfall Hej! Jag är inte så insatt i siffror när det gäller genetik och nedärvbarhet, men jag hoppas att någon annan har ett bra svar att ge dig! ![Glad](http://sheltie.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Dock har jag också reagerat på ögonen hos shelties. Jag vet att många uppfödare är duktiga på att avla på så friska hundar som möjligt. Men sedan har jag tyvärr även sett valpar efter hundar med kraftig CRD, och vissa har även avlat på Colobom. Detta är mycket tragiskt enligt mig. ## Comment 2 Author: sissie Att undvika avelsdjur där defekter ligger en bit bakom eller långt bakom hunden och alltså kan vara bärare, kan bli väldigt negativt i längden. Sjävlklart förespråkar jag inte att man ska avla på hundar som har defekten själv, inte ens i lindrig form. Det är bra för rasen att kunna använda så bred avelsbas som möjligt. Jag var på en föreläsning med han som grundade hela rasdatabasen, nu minns jag inte hans namn, men han kallades för "Grisen" då hans arbete började just med att genetiskt kartlägga grisar. Han berättade att rasen Clumber Spaniel som finns i stort antal runt om i världen genetiskt bara består av 12 individer. Alltså alla hundar har sin genetiska uppsättning så identisk att det motsvarar 12 hundar. Detta p g a att man gått för hårt fram för fort för att få bort genetiska fel, "snöat" in sig på att använda vissa hanar extremt mycket så de fått allt för stor mängd avkommor m m. Han berättade också att det lätt blir så om man bara ska avla på helt fria djur hela tiden. Lindrigare fall av defekter kan anävåndas med måtta, och att avelsdjur som kan vara bärare mycket väl kan användas i aveln sparsamt. Han berättade också att bara för att en förfader i tredje-fjärde steg har en deffekt så behöver det inte betyda av just den hunden man avlar på ens är bärare av deffekten. Risken minskar betydligt för varje led som det finns friskare hundar, då det oftast är mer än en enda gen som styr en deffekt. I nästan alla former av deffekter så styrs den av mer eller mindre tio olika gener. Det var vad jag fick lära mig av honom, genetikens fader - så att säga. Däremot så är det ju inte bra att avla på två hundar där deffekten ligger nära bakom eller där den ena av hundarna tidigare har lämnat deffekter efter sig. ## Comment 3 Author: TheLook Tack för ditt svar :) Jag håller med till fulla att man inte kan ta ut alla misstänka eller kända bärare i avel då det skulle minska avelsbasen på sheltie enormt. Om man kollar på offeciella siffror är ca 25% av alla shelties drabbade av CEA snabbt kan man då räkna att ca 50% bör vara bärare och 25% helt fria från genen, så ja skulle man då ta ut alla "misstänka" skulle det ju inte bli många kvar. Det jag mer funderade på var hur man tänkte när man gör parningar man VET kommer ge CEA, tex parar två föräldrardjur som tidigare lämnat CEA, vilket betyder att 25% kommer drabbas av CEA. Eller när man parar en hund som har CEA med en hund som tidigare lämnat CEA (eller själv har en förälder med CEA) vilket kommer ge 50% med CEA i kullen. Och där dom som inte själva har CEA men är garanterade bärare. Man kan ju para på en hund med CEA med en hund som inte bär genen för CEA för då kommer ju ingen av valparna få CEA däremot kommer alla vara bärare. Sedan är det ju alltid en chansning när man väljer partner till en sådan hund om man helt vill undvika att valparna får CEA för hur vet man att den man väljer är helt fri? Men är man noga och kollar på tidigare valpar (lättare med hanar då dom i regel har fler valpar) och om den parat någon känd bärare eller CEA hund och så ser man vad den lämnat är alla valpar fria fast att man parat med en CEA hund eller en känd bärare kan man ju vara ganska säker att hunden är fri från genen. Så ja min fråga var egentligen varför man gör dom högriskparningarna med CEA där man vet att valparna kommer få CEA eller ja egentligen lite vad man har för syn på CEA i rasen, är det så att man anser andra faktorer viktigare att at hänsyn till? Andra sjukdomar, utseende eller annat? ## Comment 4 Author: sissie Tyvärr så är det nog så att om man gör en sådan parning så tittar man nog för mycket på titlar än hälsa. Att man parar en gång och det blir fel så ska man väl inte göra om felet. Det känns ju helt galet. Det kanske finns något annat bakom som gjort att uppfödaren gjort det valet för parning. Men om den anledningen är att "det blev ju en som snygg hund som kan gå bra på utställningar" - rja då vette katten om jag skulle köpa valp därifrån. För 15 års sedan - kanske - för då visste jag inte det jag vet idag. ## Comment 5 Author: Belethien Det kan även handla om 1)hur man just ser på själva sjukdomen. Lindrig och måttlig CRD ger ju inte direkt symtom. Det är främst colobom som ger problemen. Jag tror att det handlar om ynka procent i rasen som får allvarliga problem. Och om man då korsar en drabbad hund med en icke drabbad hund så är ju sannolikheten mindre att valparna drabbas utan bara blir bärare (dock är det kanske inte lätt att hitta en partner med stam som är fri från CEA ens ett led bakåt..). Jag tror att folk glömmer faktumet att det går vidare sedan i deras linjer och även faktumet att valparna kan i sin tur nedärva en ganska kraftig släng av sjukdomen. Ännu viktigare är ju faktumet att förekomsten av sjukdomen (drabbade hundar och bärare) ökar i rasen självfallet om man avlar på drabbade hundar, så långtsiktigt tänkande är det nog inte. 2) man anser att riskerna väger inte lika tungt som fördelarna. Hunden kanske är snygg med bra skalle och fysik, ett bra avelsmaterial i övrigt som gör att man inte vill ta den ur avel. I vissa raser är det även "försvarbart" att använda hundar med mindre allvarliga sjukdomar för att inte utarma den genetiska variationen eller förstöra rastypiskhet. Huruvida det är något att eftersträva hos shelties är intressant fråga. Har vi nog med material för att kunna sortera bort drabbade hundar eller kommer vi riskera att koncentrera andra sjukdomar om vi tar bort dessa hundar? Det beror ju på antal hundar som drabbas jämfört med mängd tillgänglig aktiv frisk & rastypisk avelsmaterial inom rasen. 3) sentimentala orsaker. Man lägger ned tid, pengar och arbete på en hund som sedan visas sig bära en sjukdom. Varje individ inom hundavel har ett högt genetiskt värde och att välja bort en hund i en kennel kan vara svårt av bland annat ekonomiska orsaker. 4) mest av allt handlar det nog om att många avlar för hobby utan utbildning. Då kan det vara svårt att inse varför man bör/bör inte avla på vissa anlag.