Vad är ep?

#1 det är väl epilepsi?!

Tror också det!

Ni har så rätt så. Förlåt att jag endast skrev Ep. Men nu vet ni vad jag menade.

Vad står ag för?

Nej jag bara skojjar med dig medde!
Vi skriver alla saker som inte alla förstår. Jag och BrightGloria är ganska duktiga på att skriva i dialekt i bland. Även om vi egentligen inte har någon dialekt!

ag? Förkortning på aga

Jaha! Det kunde jag ju listat ut. :P
Nä, jag känner ingen ep hund.  Måste vara jättejobbigt för dem som har.

Det har varit lite på tapeten på andra forum på nätet huruvida Sheltien är drabbad eller ej av Epilepsi. I hälsoenkäten för några år sedan uppgav 3 procent, om jag inte minns fel, att deras Sheltie haft krampanfall (diagnos var kanske inte säkerställd på alla) och på avelskonferensen för 3 år sedan fick vi veta att Epilepsi var tredje största dödsorsaken enligt Agria Breed Profile. Jag har för mig att den listan baseras på livskadedelen. De som inte krävt ut någon liversättning finns alltså inte med (antingen att hunden lever länge trots EP, alternativt dör av nåt annat, eller att man inte har livskadedelen i försäkringen). Det ansågs inte att Sheltien har en högre risk än andra raser att drabbas av EP, men det är ändock högt placerat på listan över dödsorsak. 

Jag vet om ett par stycken som har drabbats, men kan ändå inte få grepp om hur vanligt det egentligen är. Har ni någon uppfattning, har ni drabbats själva eller känner ni någon som drabbats av att Sheltien fått Epilepsi? I de fall ni har kunskap om, har man kunnat se tecken på ärftlighet, dvs att föräldrar lämnat flera fall eller har det inte gått att se något samband med släktskap alls?

/emma93

Har aldrig hört talas om någon sheltie som haft/har epilepsi och har aldrig uppfattat det som en "vanlig" sjukdom inom rasen heller. Men det är ju något som kan drabba vilken hund(ras) som helst så är ju inte helt orimligt att någon procent av rasen har det.

Min förra hund, dvärgpudel, hade ep. Han fick sitt första anfall runt 10-12 veckors åldern om jag minns rätt och det skrämde skiten ur mig första gången (var själv ung och han var min första egna hund!) Han hade ganska jobbiga/långa, och många anfall men det gick att hantera jättebra med medicin. Regelbundna veterinärbesök för kontroll av dos etc. Han blev 14,5 år gammal och avled av ålder och inte av sin ep 🙂 Och som jag fått höra så verkar ep på pudel inte helt ovanligt…

Jag har träffat en hel del shelties under årens lopp, men inte stött på någon med epilepsi. Däremot har jag har stött på epilepsi hos andra hundraser. Känns konstigt om det skulle vara den tredje största dödsorsaken hos shelties.

Jag har heller aldrig hört om någon särskild koppling mellan sheltie och epilepsi.

Jag har tyvärr inte hittat mina anteckningar från konferensen, men jag har en väns noteringar.  EP hamnade högt på livskadestatistiken och jag undrar om det kan vara just det som gör att de hamnar högt, att det inte är dödsorsaker generellt som visas i den listan, utan att det är de fall där man kan anmäla livskada. Nu har jag inte i huvudet vid vilken ålder livförsäkringen försvinner, men en tanke är ju då att Shelties generellt lever ganska länge så att den vanligaste diagnos de äldre sen dör av inte syns i statistiken. När man avslutar sin försäkring efterfrågas inte diagnos för avlivning. Tänker jag rätt?

Jag får citera min väns anteckningar från konferensen, då jag inte hittar mina egna

"Agrias statistik på flest sökta sjukdomstillstånd på Sheltie.

1. Kräkningar/diarré

2. Ont i leder/ben

3. Livmoderinflammation

4. Hudproblem

5. Hudtumörer

Tillstånd där Sheltien var mer representerad än andra raser var följane

1. Hjärtfel

2. Skelettfrakturer

3. Sköldkörtelfel

4. Armbågsartos

5. Kennelhosta

När det gällde ”riskprognos” så var hjärtproblem samt hasleder utmärkande.

Dödsprognos på Sheltie under de senaste 10 åren toppades av

1. Påkörda

2. okänd diagnos

3. Epilepsi

4. Övre urinvägar/njurar

5. Kräkningar/diarré

här fanns också en indikation på att hasproblem kan bli ett allvarligt problem framöver med risk för avlivning i slutänden.

Ett nytt problem som man tidigare inte kommit i kontakt med var problem med skelettbenen i tassarna."

Detta är alltså inte någon ny information utan från senaste avelskonferensen som var för ett par år sedan, så det kommer säkert ny statistik om ett tag.

Om man då jämför vilka sjukdomar man söker veterinär för (som är såpass stort belopp att veterinärvårdsförsäkringen träder in) och vilka som sen leder till död/avlivning där livskadedelen i försäkringen blir berörd, så dör fler av epilepsi än av det sjukdomstillstånd som är vanligast, dvs kräkningar/diarré. Jag funderar på om man kan tolka det som att man bättre kan behandla det vanligaste sjukdomstillståndet, alternativt att lidandet är mindre, än epilepsi när det uppkommer. För annars borde ju kräkningar/diarré inte vara längre antal än epilepsi på dödsorsak.

Som ni ser i anteckningarna är inte sheltien överrepresenterad jämfört med andra raser, gällande epilepsi. Men ändock måste det ju vara rätt vanligt eftersom såpass många "yngre" dör av det. Lite klurigt när man inte har reella siffror att ta ställning till, tycker jag. Men om man då tänker på vad klubbens hälsoenkät gav, gällande om ens hund haft kramper (förvisso utan att man diskuterat diagnos) så skulle ett trettiotal av varje årskull drabbas av kramper nån gång i sitt liv, vilket är fler än vad som drabbas av PRA eller retinopati men färre än hur många som röntgas med HD C, D eller E (nu pratar jag inte hur många som lider av graden utan bara som röntgats med dysplasi). 

Vi i Sverige är duktiga på att ögonlysa våra hundar, och en del på att röntga, men att ha koll på var epilepsin är verkar vara svårt. Jag vet från andra raser att det är ett känsligt ämne bland uppfödare. Visst kan kramper uppstå av många andra skäl än ärftliga, men i de fall där man uteslutit andra orsaker är det ju viktig att veta så att man som uppfödare inte dubblerar problemet. Jag har inte haft någon hund med epilepsi hittills, men haft två stycken som kramat när de fick i sig gift (förmodligen musgift) när de var mycket gamla. De började krampa med en kvarts mellanrum sinsemellan så att de var förgiftade av något var tydligt. Det gick bra och båda blev återställda, men det var fruktansvärt när det hände och jag kan tänka mig hur jobbigt det är att leva med känslan att ens hund kan få anfall. Det är ju något man som uppfödare verkligen vill undvika att det skall drabba ens valpköpare känner jag.

#12 Jag skulle tro att din teori är riktig. :-)