Jag fick min Tiffany av mina föräldrar, hon var min bästa vän!!! fanns ingen som alltid fanns där för mej förutom min Tiffany, vi hade kul ihop, tränade agillity för en av "då" sveriges bästa tränare, minns ej vad hon hette.. Jag tränade och slet med denna hund.. och precis när vi var tävlingsklara så är hon som bambi på hal is, känner inte igen hunden överhuvud taget. vi åker in med henne till veterinären som säger att dem inte vet vad det är för fel på henne, hon blir sämre, mamma ringer till strömsholm och dom säger att hon ska dit så snart det bara går..

Väl inne så stannar hon över natten det har nu gått en vecka.. Veterninären ringer och pratar med mamma, dem hittar inget fel i kroppen, men troligtvis hade hon en tumör som tröck på hjärnan och balanssinnet, de sa att visst kan vi operera henne men det är inte alls säkert att ni får tillbaka samma hund. Det är ett väldigt riskfyllt ingrepp.

jag var på stan med min vän när mamma ringer och berättar att veterinären rint, hon säger att det är inte bra med Tiffany, berättar lite kort och säger det är nog lika bra att vi låter henne somna in.. Jag står mitt i stal och skriker rakt ut.. Mitt allt, mitt härta!! hon ska lämna mej..

Det är en lång historia men det sista jag fick se av min hund var en stor kartong med en ljummen Tiffany i.. Jag grät hela vägen hem!!! Och jag saknar henne än idag.

Starbelle Tiffany blev 5år! en vacker dag ses vi min ängel.