a) Motstridande känslor av enorm kärlek och intensivt hat samtidigt. Patienter med denna diagnos kan ena ögonblicket höras säga saker i stil med "Förbannade jävla hund, det blir Blocket för dig!" för att i nästa övermannas av en så stark känsla av kärlek att de hänfaller åt gråtmildhet.

b) Allvarlig separationsångest när patient skiljs från sin hund. Detta kan till exempel yttra sig genom att patienten upprepade gånger per dag ringer till sin hundvakt under utlandssemestern för att förhöra sig om att ingenting hänt med hunden. I allvarliga fall kan detta leda till att patienten aldrig åker på utlandssemester överhuvudtaget.

c) Patientgruppen uppvisar ett tvångsmässigt behov av att prata om sina hundar (även med människor som verkligen inte är intresserade), ta bilder av sina hundar, blogga om sina hundar, och skriva på sociala medier om sina hundar. De har också en tendens att vara övertygade om att alla i hela världen är mycket intresserade av vad de har att berätta.

d) Okontrollerbara vredesutbrott och/eller gråtattacker om någon uttalar sig negativt om hundarna. Detta kan leda till djuptgående sociala konflikter. Agg kan hysas i många år mot person som gjort sig skyldig till att klaga på patientens hundar.

e) Kraftigt nedsatt omdömesförmåga ("Nog kan jag väl ha hundjackan på mig på personalfesten?")

f) Sociala konsekvenser. Personer som tidigare haft ett stort och varierat kontaktnät brukar med tiden begränsa de sociala kontakterna endast till människor med samma diagnos.

g) Fysiskt förfall. Patienter med diagnosen tenderar att välja gummistövlar framför moderiktiga skor, praktiska jackor framför snygga, och har sällan problem med att visa sig ute med leriga tassavtryck på byxbenen och hela tröjan full av hundhår.

ÖVRIGT:
För att skilja "hundmänniska" från psykiatriska differentaldiagnoser bör behandlande läkare göra en noggrann anamnes kring förekomsten av små svarta skitpåsar nedtryckta i kläderna, även i sammanhang där inga små svarta skitpåsar kan tänkas behövas, till exempel på finare restauranger. Om dessa små svarta skitpåsar dessutom råkar ösas upp på bordet i samband med betalning bör diagnosen vara att betrakta som definition.

BEHANDLING OCH PROGNOS:
"Hundmänniska" är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen tenderar att bli värre med tiden.

Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstateras.

I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren. 

Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen "hundmänniska" är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.

Artikeln är skriven av:Cerrolyn Sajtvärd på Tävlingshundar iFokus

Vi här på sheltiesajten tack för vi fick ta in artikeln här på sajten: Tack Cerrolyn

Foto: Kennel Hazelhouse