Jag är en kvinna som börjat planera för ev hundköp när jag går i pension och jag har kollat in många raser som intresserar mig men jag återkommer ofta till speciellt två raser dvs Sheltie och Dansk svensk gårdshund. Ja…två rätt så olika raser jag vet - men man kan ju gilla olika egenskaper och givetvis har säkerligen båda raserna vissa negativa. Det som kan kännas "negativt" för mig behöver förstås inte kännas så för någon annan. :)
Just nu fokuserar jag på att försöka klura ut om Sheltien skulle kunna vara något för mig? Det som slår mig är att väldigt många poängterar att de kan vara reserverade och vissa är rent av rädda. Reservation och rädsla är enligt mig två HELT olika saker. Jag har haft tre hundar i mitt liv och alla har blivit runt 12-13 år och det har varit tre olika raser - Schäfer, Labrador och till sist mellanpudel.
Schäfern gillade inte vissa män och kunde vara lite reserverad mot andra okända tills han lärde känna dem - då ÄLSKADE han dem! :)
Labradoren fullkomligt ÄLSKADE alla och jag brukade säga att han inte var rädd för djävulen själv! Med honom fick jag ibland göra mig lite obekväm med andra människor på det sätt att de flesta inte kunde förstå riktigt varför jag bad dem att nochalera honom och inte genast börja prata, leka eller klappa honom. Hade jag inte gjort så hade han blivit högst odräglig att ha med sig.
Pudeln var reserverad mot ALLA främmande i början men när jag skaffade honom hade jag mycket mer kunskap och erfarenhet så jag respekterade hans personlighet samtidigt som jag INTE ville att reservationen skulle leda till att han blev rädd i stället.
Många verkar tycka att hunden tvunget ska älska allt och alla och undantagslöst tycka om och VILJA låta sig kelas med och bli klappad etc av totalt främmande människor eller "leka" med främmande hundar.
Jag måste säga att pudeln jag hade nästan var den enklaste hunden att ha med sig i många olika miljöer. Han var reserverad ja - men det visade han egentligen bara ifall människor tvunget skulle ner och putti-nutta med honom. I övrigt så brydde han sig inte ett dugg! Han traskade förbi både människor och andra hundar och "could`nt care less" :)
Det svåraste enligt mig ,när det gäller reservation, är inte att träna HUNDEN så att den kan känna sig lite psykiskt stabilare utan att UPPFOSTRA andra människor! Ni vet hur det är? Kommer man där gåendes med en urgullig valp så kan andra helt enkelt inte låta bli. Flera meter innan man träffas så börjar de skina upp, prata bebisspråk, och sen kastar de sig nästan över den lille stackaren. :(
Jag har själv aldrig betett mig så - jag lägger inte uppmärksamheten på någon hund - varken valp eller vuxen. Märker jag sen att hunden inte verkar rädd eller reserverad så kan jag fråga ägaren om det går bra att hälsa.
Sååå….åter igen - Sheltien :) Jag är inte rädd för att skaffa en ras som redan i sin rasbeskrivning förklaras kunna vara reserverad. Om reserverad betyder att den inte är intresserad av att direkt "tvingas" hälsa på allt och alla utan faktiskt har lite integritet och om det ska hälsas få göra det i sin egen takt. Vill den inte så är det faktiskt fine med mig.
Såååå vad säger ni - varje ras har ju sina egenskaper som individer men vad tror ni generellt om ifall Sheltien skulle kunna passa mig :)
Jag hade gärna köpt hund igår redan men det funkar helt enkelt inte. Så min plan är att vänta tills jag blir heltidsledig.
Jag kommer inte syssla med vare sig agility, spår, sök eller andra fartfyllda aktiviteter pga att jag har dåliga knän som i värsta fall behöver opereras så småningom. Men jag SKA inte sitta still utan ska promenera och hålla igång med lämpliga aktiviteter så att knäna inte stelnar igen. Jag älskar att cykla ut i naturen (kan gå dit också för det är inte långt till vare sig havet eller skogen trots att jag bor i en mellanstor stad. Sen har jag erfarenhet av hundträning från dagarna med min Schäfer som jag tränade både lydnad och senare spårträning. Jag tävlade aldrig men det berodde mer på min nervositet än på hunden. Men därifrån har jag ju mycket roliga övningar med att lägga spår och leta föremål, apportering etc. Med mina begränsningar och att det inte kommer handla om tävling etc så kan man lägga små spår i lätttillgänglig plan mark, gömma föremål och träna uppletande. Jag vet hur viktigt det är för alla hundar att få använda sin hjärna. Sheltien har ju en del päls och jag måste erkänna att jag inte är så intresserad av intensiv Pälsvård. Att kamma igenom en päls är inget jag bangar för men vill inte ha en ras som ska trimmas eller klippas etc. Kanske dyker det upp fler frågor allteftersom jag får svar här.
Såååå fram med era olika tankar om det jag skrivit här ovan. Jag blir inte stött av negativa kommentarer om mina ev tillkortakommanden (om de bara framförs på ett konstruktivt sätt utan spydighet).