Jag och min 19 mån sheltie-tik har börjat med agility, vilket tydliggjort ett passivitetsproblem som bubblat under ytan. Hon blir helt fanatiskt vallig, skrikig och stressig när de andra hundarna springer, hoppar och beröms av tjoande hundägare. På ett extremt sätt, man får knappt kontakt med henne.

Vi har tränat en hel del passivitet tidigare, t.ex. att ligga still mellan mina ben på golvet när det vankas teori. Hon klarar också sitt och platsliggning när vi kastar godisar, leksaker och hoppar runt henne. Hon klarar passivitet bland retningar i kollektivtrafik, caféer/restauranger, hundmöten och rallylydnad.

Men agilityn alltså, hon blir som förbytt. Samma sak på en kompis mountainbiketävling när cyklarna ljudligt dundrade förbi i hög fart. Jag förstår ju problemet i att detta så att säga är nivå 10 av retningar på en 10-gradig skala, och att jag bara tränat retningar upp till nivå 5-6 innan, om ni förstår vad jag menar. Men det är lättare sagt än gjort att ta tag i detta, särskilt som jag inte vill behöva pausa/backa i agilityn så länge, där hon ju (vid aktivitet) är superduktig.

Min fråga: har någon av er upplevt samma sak med era shelties? Hur kom ni till bukt med det? Tipsa hemskt gärna om övningar (tycker dock ej att t.ex. ryggsäcken fungerar för oss, hon tycks bara bli ännu värre av att jag adderar godis/ytterligare stimulans under hennes stresspåslag) eller på bra instruktör i Stockholms-området? (Gärna någon med erfarenhet av vallhundar à la shelties, aussies och bc - de känns som ett helt annat ballgame än att passivitetsträna en golden).

Hade så gärna gått en kurs på typ 6 tillfällen med hemläxor emellan, där man successivt ökar retningarna (och får stöd & hjälp som hundägare på hur man gör rätt istället för att själv bli stressad och frustrerad).