Vi köpte vår första sheltie, Luna, i somras när hon var 8 veckor gammal. Innan dess har jag och maken haft två papillontikar och jag är uppväxt med schäfrar. 

Egentligen tycker jag inte det varit någon större skillnad på Luna och de andra hundarna vad gäller att hitta på bus och hyss, att bita på händerna, tugga på saker osv. Vi har inte haft några större problem med någon av dom.

Luna har varit rumsren från första dagen vi hämtade hem henne. Det har bara hänt en enda olycka sedan dess. Papillontikarna kunde vi inte lita helt på förrän dom var runt 4 månader, samma sak med schäfrarna. 

Papillontikarna var väldigt frusna och det är inte Luna. Det var en av anledningarna att vi valde en annan hundras den här gången. 

Luna är inte speciellt skällig och skäller tex aldrig om vi är ute och går. Däremot händer det ibland att hon skäller när någon går förbi på gångvägen intill vårt hus. I det fallet är hon och papillontikarna också lika. Schäfrarna däremot skällde inte överhuvudtaget. 

Luna är ett fullständigt matvrak och kastar sig över matkoppen. Papillontikarna var kräsna och kunde hoppa över mat helt och hållet vissa dagar. Schäfrarna var ett mellanting. 

Det vi jobbat mest med är vardagslydnad, klickerträning och skvallerträning. Hon är otroligt lättlärd, pigg och rolig att jobba med, precis som papillontikarna var. 

Luna börjar bli lite mer tillbakadragen när vi möter folk hon aldrig träffat, men hon behöver inte många sekunder förrän hon går fram och hälsar. Papillontikarna älskade folk hela sina liv, oavsett om det var sotaren eller brevbäraren som kom så överfölls dom med pussar och glada svansviftningar. Om inte Luna blir lika folkkär som vuxen så ser jag inte det som något negativt. Jag vill heller att hon är lite mer försiktig i möten med främmande människor så vi hinner avgöra vilka hon får hälsa på och inte. 

Det jobbigaste med Luna är att hon är väldigt morgonpigg, men som tur är så är jag det också så husse kan få sovmorgon när han behöver. Annars är hon helt ljuvlig och jag ångrar inte en sekund att vi valde sheltie den här gången!

Har tre hundar, en cavalier och två sheltiesar (har haft två cavalierer tidigare).

Tycker det är skillnad men skillnaden mellan individerna är också jättestor.

Mina tre cavalierer har blivit rumsrena vid 5-månaders ålder. Rumsrena = att man verkligen kan lita på dem. Sheltie nr 1 var rumsren vid 3 månaders ålder (slutade kissa inne när hon var 10 veckor) och sheltie nr 2 var klart sämst. Rumsren när 7 månader men inte så att jag kunde lita på henne till 100 %.

Alla hundarna har varit mer eller mindre bitiga som valpar. De har haft olika saker de gillat att bita på. Sheltie nr 1 bet på mjuka saker (t ex filtar) och sheltie nr 2 på hårda saker (vägg, stolsben). Cavaliererna har nog mest bitit i hårda saker.

Ingen av hundarna har varit skällig som valp. Alla utom en har varit yrväder.

De har inte varit speciellt mammiga utan är vana vid att andra går ut med dem redan från början. Två av mina nuvarande hundar (cavalieren och sheltie nr 2) är ganska så mattesjuka som vuxna.

Det jag jobbade mest med när de var små var att lära dem enkla saker, inkallning, mycket miljöträning(gå i stan, åka buss, åka tåg, umgås med många olika människor mm). Tyvärr tycker sheltie nr 2 att barn är det läskigaste som finns, vet inte alls vad hon har fått det ifrån.

En sak till som jag jobbat mycket med eftersom min första hund var rädd för raketer är ljudträning!! Rekommenderas starkt.

Vi har nu en 4,5 månaders sheltiepojke som är helt underbar! Han blev helt rumsren när han var ungefär 3,5 månad men har ända sen vi fått hem honom sagt till precis innan han kissat och bajsat genom att pipa så har aldrig varit något jätte stort problem. 

Han är otroligt social och tycker att alla människor och hundar lever för att hälsa på honom ;P vilket vi tycke är positivt även om vi hoppas på att det kanske lugnar ner sig åtminstone lite grann när han blir äldre, hehe. Han skäller väldigt sällan men vi har också varit väldigt noga med att aldrig uppmuntra skall så har han skällt i lek har vi alltid slutat och blivit tråkiga mm. 

Han är full av energi och är lär sig saker i ett nafs! Han är redan värsta lydnadschampion tack vare min sambo(ok, jag är kanske lite partisk, men duktig är han :D). 

Även han är ett riktigt litet matvrak! 

De problem som vi har är att han tycker det är läskigt med brummande ljud som tex köksfläkten och dammsugaren så vi har helt enkelt inte varit tillräckligt duktiga på att miljöträna sådana ljud vilket vi har fått börja med nu. Han har däremot inga problem med skottljud eller andra höga ljud. Han kan även bli stressad i väldigt röriga miljöer med mycket hundar och människor men det jobbar vi på. 

Vi var precis vakt åt en liten amstaffvalp i två veckor och det är väl egentligen den enda jämförelsen vi kan göra. Det jag upptäckte då är att vi anser att vår valp är mycket mer lättlärd och positiv till aktivitet. Amstaff valpen kände jag även kommer bli svår att få rumsren då han inte sa till alls och kissade inne ofta. Vår valp är även mer försiktig och följsam. Men amstaffvalpen var även väldigt cool i olika situationer, han brydde sig inte alls om andra männisor och väldigt lite om andra hundar, han blev inte stressad i röriga miljöer på samma sätt mm men det ser jag främst som ett tecken på att vår valp är lite mer reaktiv på sin omgivning så om man tycker det är bra eller dåligt får man avgöra själv. Amstaffvalpen var även väldigt bufflig och oförsiktig i lek vilket kan göra det svårt för honom att leka med andra hundar i framtiden. Jag skulle valt sheltie hundra gånger om :) Men detta är ju bara en enskild individ jag har att jämföra med och mina egna åsikter om vad jag vill ha i en hund :)