Bilder kommer snart!

Bra läsning om dom bägge, ska bli både kul och spännande att få följa dom framöver. Även se denna lilla bilden som är på väg.

Kommer det mera snart?

Japp! JAg kan ju börja med en stamtavla på dem båda kanske x'D

Visst kan du det.

skall leta upp dem bara (:

Då får jag se det i morg då. ska logga ut nu. Ser fram imot det. Ha en bra kväll Emmeli! hörs i morg.

jadå!

Lussi: Far:DKUCH FINUCH SUCH Grandgables Say It Again Sam
Farmor:CACH Grandgables Twilite Charisma
Farfar:USCH encherry's Keep Top
Farmors mor:AUCH CACH USCH Grandgables Love In The Snow
Farmors far:CACH USCH Apple Acres Expedition
Farfars mor:May Port's Queen
Farfars far:USCH Mystix Quote Unquote

Mor:Sobelkustens Dawn Devotion
Mormor:NORDV-99 SUCH Moorwood Krystal Dawn
Morfar:DKUCH INTUCH LUCH NORDUCH PTCH WW-01
Moorwood Handsome Boss
Mormors mor:DKUCH FINUCH INTUCH SUCH Moorwood Krystal Delilah
Mormors far:INTUCH NUCH SUCH SV-89 Moorwood Handsome Dreamer
Morfars mor:SUCH Moorwood Theme For A Dream**
Morfars far:**INTUCH NUCH SUCH Nigma Saffron

Zeke: Far:Logan Isle Time To Dream
Farmor:Carmylie Rainier Prelude To Time
Farfar:USCH Homespun Dream Weaver
Farmors mor: Charmylie Delta Dawn
Farmors far:Grandgables Zulu Warrior
Farfars mor:AMCH Kimmany Kalypso
Farfars far:AMCH Shamont Lasting Impression

Mor:Carmylie Blue Mist At Kapalakopla
Mormor:Palisades Carmylie Bi Wave
Morfar:USCH Carmylie Triumph Pizazz
Mormors mor:Palisades High Tide
Mormors far:Palisades Truth Is Out There
Morfars mor:Charmylie Dark Before Dawn
Morfars far:AMCH Macdega Asterisk

Om man kollar in stamtavlan ser man att Lussis är mer meriterad, men att de ursprunligen har äldre släkt från samma kennel, Grandgables. Det känns väldigt kul!

Mycket Moorwood hos Lussi! Och vilka fina och duktiga föräldrar!

Jadå,dom har hållt sig där hela tiden. Men det har ju kommit ut en vacker utkomma så det är jag fullt nöjd med!

Är så nyfiken på hur det gått för Zeke och Lussi och efterlyser fler inlägg och bilder om Emmeli fortfarande är med här.

/emma93

Trampade in här nu, 7 år senare. Jag har växt och nu blivit 20 år, la av med agility och hundsporter för 2 år sedan. Tyvärr så är det ju inte bara jag som blir äldre, utan även så mina hundar tyvärr. Önskar att dom kommer leva förevigt. Men nu på senare tid så har jag insett att så inte är fallet!

Lussi opererades som sagt i knät för några år sedan, lagom när rehaben var klar och vi tog oss ut på agilitybanan igen så överbelastade han det hela, och en hälsena gick åt helvete. Min lilla kämparglöd blev än en gång opererad och jag beslöt mig för att låta han pensionera sig som endast 4-5år. Tråkigt men sant, och än idag kan jag ta ut min snart tioåriga pojk och låta honom köra lite slalom eller liknande som inte belastar hans dåliga ben! 
Tyvärr leder ju oftast åldern till andra sjukdomar, och idag fick han kolla upp ett fel i munnen som dykt upp den senaste veckan då han fått en böld i munnen.  Troligen har vi nu fått reda på att det är cancer, och agria följer oss i hälarna hos vetrinären. Detta är ingen billig historia, och vi vet ju trots allt inte hur mycket Lussi vill vara kvar i livet längre då han faktiskt börjar bli gammal! men vi har sagt att sålänge han visar sitt lyckliga jag och visar att, så kommer varken pengar eller annat hindra oss från att ge Lussi några stillsamma år till här hemma! Han är trots allt våran första hund, och ni vet ju hur nära dom står hjärtat.
Så alltså var vi beredda på att säga hejdå idag när vi åkte in, men våran ängel kämpar så hårt för att vara kvar hos oss ett tag till! 

Kort efter att Lussi hade  opererats för andra gången började jag faktiskt träna agility med Zeke, den lilla odågan som knappt kunde sitt eller ligg (något vi faktiskt kommit i fund med inte beror på hans hjärnkapacitet😃). Vi blev oslagbara i våran egen värld iallafall. Men han var ju inte som min Lussi… Zeke den underbaringen lyckades få en kull med 5 fina valpar efter sig där många numera tävlar i SM osv. Och min sista tävling gjorde jag för 2,5 år sedan. I samma veva fick jag min första valpflicka, med namn Joy som skulle bli min andra stjärna. Zeke gick underbart på sista loppet, men jag fattade inte varför han aldrig fångade sina leksaker längre när jag kastade. Veckorna efter fick vi remiss till ögonvetrinär, och där fick vi svaret. Zeke hade drabbats SARD. Ingen vanlig sjukdom, men jag kan berätta i korthet vad den handlar om. Hunden går från full syn, till blind på upp till några veckor. Det är inte ärftligt tyvärr, men du får ju varken ställa ut eller avla på hunden. Zeke blev alltså blind och vi fick ju frågor konstant om när vi skulle ta bort honom. Som om det var det enda alternativet. Vi valde att ge Zeke en chans, beslöt oss för att aldrig mera flytta på våra möbler eller på något sätt möblera om (vi flyttar inte ens våra fåtöljer här hemma), han får endast följa med oss på besök hos folk där han varit när han såg, dvs nära släkt som inte heller möblerar om, alla leksaker modifierades till leksaker med läten, och Lussi fick egen koppelhållare när vi var ute på promenad så att Zeke inte skulle gå in i honom. Joy tog detta bäst eftersom hon växte upp med att han inte såg något. Hon kan idag dra honom till vattenbacken i kragen och se till att han dricker, leker på ett speciellt sätt med honom osv. Zeke var ju även född i Finland och vi började ta tillbaka sånt som han var uppvuxen med som valp. Dvs, Zeke går endast på kommandon på finska. Vilket nu gör att Zeke helt plötsligt kan ALLT! Inte tusan visste vi att han inte förstod svenska (så fel det kan bli😂)
Zeke är idag lyckligare än innan han blev blind och han ÄLSKAR att springa runt på öppna fält och jaga bollar. Så fel alla andra kan ha ibland!

Men i och med detta valde jag att inte ge Joy en chans i agility. Jag var ju trött på att alla mina hundar jag körde med blev sjuka, skadade eller gamla. 

Finns ni gamla ifuksare kvar? :) KRAM

Har sett din Zeke på bild från sobelkustens hemsida för länge sedan och då blev jag så förtjust i svartvita shelties.Lämnade tom en intresse anmälan till kenneln men så hittade jag min härliga svartvita kille på annat håll.

#12
Tråkigt att höra att du drabbats av en hel del tråkigheter med dina hundar. Men skönt att det rett ut sig ändå! Vet hur du känner dig ang att så fort något händer med hunden så börjar folk fråga när man ska ta bort dem… Så frustrerande, eller hur?! Men skönt att höra att även du har en kämparglöd, och inte bara dina hundar, och att du inte gett upp hoppet i första taget 😃

Har du någon bild att visa på dina underbara hundar?

Min historia om att inte ge upp om hunden:
Min första hund, en dvärgpudel som nu inte längre finns i livet, vaknade upp en dag på äldre dagar med en hälta. Hältan gick fort från vanlig hälta till att han mer eller mindre  släpade benet/foten och inte verkade ha någon kontroll alls över tassen. Många tänker säkert då hjärnblödning eller liknande. Jag har själv jobbat lite inom djursjukvård och fick det inte att stämma dock. Åkte till veterinären som undersökte och mycket riktigt, ingen hjärnblödning eller liknande. Veterinären stod bokstavligen och kliade sig i huvudet. Men min underbara herre var lika glad och sprallig som vanligt med enda skillnaden att ena bakbenet inte ville hänga med. Alla blodprov dem gjorde på plats visade att han var fullt frisk! Så vi fick åka hem medans veterinären skulle göra fler tester och konsultera andra veterinärer. Kort därefter blev han tröttare av sig och ville mestadels sova. Detta var något som oroade mig. När jag började känna att hoppet att han skulle bli bra igen började överge mig så fick jag ett samtal av min veterinär som hade hittat något som skulle kunna vara orsaken till hans problem, så hon frågade om hon fick köra ytterligare ett blodprov. Väntetiden på provresultatet var nog den värsta i mitt liv: jag kände att det är nu eller aldrig. Veterinären ringde tillbaka med provresultatet och jag kunde höra triumfen i hennes röst. Min pudelherre hade drabbats av underskott av sköldkörtelhormon vilket i väldigt ovanliga fall (och i stort sett något som endast drabbar storvuxna raser som ex. golden) så kan hunden få känselbortfall i ett ben, vilket min hund drabbats av. Fick medicin utskriven och han "vaknade" till liv mycket snabbt men känselbortfallet kvarstod. Veterinären sa att hon inte visste om känseln någonsin skulle komma tillbaka. Det var nu många ifrågasatte mig att ha kvar honom i livet! Han kunde ju inte gå på alla ben vilket i mångas ögon innebar att han led. Men hur kunde han lida då han inte hade någon känsel i benet (=ingen smärta) och han var samma glada, spralliga skit som vanligt. Och kan man fixa stödskenor och hjälpmedel till människor så kan man minsann till hundar! Så jag konstruerade en specialanpassad stödskena till honom som han gick med. Stödskenan "uppgraderade" jag också och utvecklade den så att den blev bättre. Men så en dag så verkade han inte riktigt vilja gå med skenan. Det visade sig då att efter ca 7-8 månader med stödskenan och daglig sjukgymnastik hemma så fick han tillbaka en del av känseln och kunde börja gå utan skena. Gjorde ett överraskningsbesök hos hans veterinär, och visade upp honom gåendes utan skena, och hon var helt fascinerad över hans (och min) kämparglöd. Han fortsatte äta medicin för sköldkörteln hela livet och var en glad och sprallig skit som kunde springa/gå på alla fyra ben tills sista dagen även om all känsel i tassen aldrig återkom 😎

#14 Vilken fin berättelse som visar att man inte ska ge upp. ❤️

#12 Kul att du hittat tillbaka till Sheltie iFokus.

Tyvärr har Lussi idag fått vandra vidare till dom oändliga ängarna… Cancern visade dig vara extremt elak och obotbar. Skall se om jag hittar några bilder på mina godingar när jag kommer hem! #13 åh vad kul! Vart kommer din ifrån? Tyvärr var ju Zeke svår att para med vilket gjorde att han bara blev far till fem små knyten!

#16
Guud så tråkigt för dig, men i det läget så var det nog det bästa beslutet. Nu springer han förhoppningsvis och leker med min Zalo på ängarna på andra sidan regnbågen och har det gött.

#16 Svårt att ta beslutet, även om man vet att det är bäst så. Förstår att det känns tomt nu efteråt.

# 16 Beklagar sorgen alltid så svårt och jobbigt när man mister sina små vänner.

Jo min svartvita hane som nu är 3 år kommer från en liten Kennel som heter Svansbodens i Värmland.