Oj, medans jag kollade bland olika sidor på iFokus, så hittade jag sheltie sidan.
Minnerna från Jonathan är så starka, och känslor väcktes.

Jonathan var våran Sheltie kille, som bara blev 4 år…

Det var en dag, precis som någon annan! Då jag hörde min syrra skrika på Jonathan utanför. Han hade sett en annan hund på andra sidan av gatan. Och när han såg en annan hund så stängde han av öronen mer eller mindre.

Jag sprang till fönstret för o kolla vad som pågick. Jag kom i fel tillfälle… Jag möttes av synen utav Jonathan som sprang på vägen (skulle till den andra hunden), och en bil kom…

Min syrra skriker, jag skriker.

Min syster, styvpappa och mamma åker med Jonathan till veterinären direkt, jag klarade inte av det.

Ungefär en halvtimme senare ringer dom mig, Jonathan var borta, i himlen. Jag brast ut i gråt.

Jonathan har vart ett stöd för mig i mina allra svåraste stunder! När mina föräldrar separerade, under 2 flytter, under början av min depression… Och det var detta som utlöste en svårare depression för mig. Nu går jag på antidepressiva, eftersom depressionen blev så illa, att jag till slut varken åt eller någonting, låg hemma och gjorde mig illa hela dagarna….

Nu är depressionen inte lika illa, men saknaden efter Jonathan är så stark. Hans mjuka päls, busiga bruna ögon…

Detta hände den 9'e september… Jag har så hemska minnesbilder som inte vill försvinna…

Jonathan finns alltid i mitt hjärta!