Mitt bästa var nog när Zeke kom till bis ringen med dock oplacerad! Visserligen var det inget som gällde, och jag var inte ens med! Men känslan av att han vunnit över dom största kennlarna och att han tagit sig till ringen där alla kollar på en så väldigt stor utställning som Växjös i tipshallen kan man säga att jag skröt om ett tag!

Mitt värsta var nog ändå när Lussi mådde som värst, och när vi nästan blev lurade att det bara fanns en utväg, avlivning. Känslan av att nästan mista den hund som betytt mest för en i hela sitt liv var svårt och när vi höll på med alla rönkten och mdiciner var det inte många nätter som det var torrt på kudden.

Mitt bästa minne med Ressu är nog då vi startade vår första agilitytävling och tog vår första pinne (heter dock nolla här i Finland)

Mitt bästa minne med Poitsu är nog då vi tog vår första pinne i andra klass (på Åland). Jag var helt omedveten om att det var en nolla ända tills dom ropade resultatet för klassen och vi hade placerat oss =).

Värsta minnet är nog då Ressu blev jättedålig i magen en helg kom blod och dyl. Jättehemskt.

Har egentligen inget värsta minne med Poi. Han haltar då förståss med jämna mellanrum.

Mitt bästa minne med Viggo var absolut när vi fick han :`) Och de sämsta kommer vara när han försvinner från oss.

Hmm… *bästa minne, funderar* Jag har haft så skoj med Ronja att det inte går att skriva bara en sak. Men jag hoppas att det är okej att jag skriver lite mer? :)

Bästa minnerna: Då jag hämtade hem Ronja. Då vi nollade för första gången, då Ronja fick sin första 1:a i kvaltié och HP officiellt. Och BIR på västkustvalpen. Sedan finns det så mycket mer man kan säja som är bra minnen. Men detta får nog räcka, det skulle ta en evighet att skriva ner allt.

Sämsta minnet: Ronja var 9 veckor gammal. Då hon ramlade ner hela 3 meter och slog sig ordentligt på ett stengolv. Det var riktigt hemskt, jag såg bara då hon "föll", sedan kom det ett skrik från henne som fick mitt hjärta att nästan börja gråta. Jag trodde att Ronja hade skadat sig ordentligt, men hos veterinären sade dom att hon hade haft änglavakt. Hon var inte skadad, bara chockad. Så det slutade bra tack och lov.

Bästa minnet är helt klart när Enya och hennes syskon föddes.  =) Men hela Tindras uppväxt är fylld av underbara minnen..

 Sämsta minnet är när Tindra blev biten av en schäfer… Och när hon höll på att bli påkörd.

Bästa minnet med Ronja är förtåss på vägen hem från Västerås med denna underbara tös, när min lilla tjej satt i mitt knä och visste ingenting om vad som skulle hända. Ett till minne är från agiltiykursen i torsdags, när instruktören sa: "nu ska bara matte lära sig hur man styr hunden, då kommer ni bli farliga!", blev så himla stolt över min tjej då! Som snabbt bytte favorithinder från tunneln som hon lärde sig vid 7mån's ålder till A-hindret som hon numera springer till så fort hon får chansen.
Bästa minnet med Ivan är också, precis som med Ronja när han kom hem, då var jag bara 8år och hade längtat efter en hund så himla länge. Jag var nog världens lyckligaste flicka då.

Sämste minnet är när Ivan blev förlamad från ryggen och ner av resten av kroppen, trodde han skulle försvinna från mitt liv då, men som tur var gick det att bota, det var ca: 1år sedan nu.
Det värsta minnet är från i onsdags, när en lös schäfertik anfaller båda mina hundar, Ivan slänger sig på rygg och ger sig direkt, men schäfern läser inte hans signaler och kastar Ivan iväg, Ronja skriker högt och Ivan också, när schäfern hör Ronja springer hon emot henne men då har husse äntligen fått tag i sin hund. Kan även tillägga att van och Ronja var kopplade. Så Ronja som jag har jobbat mycket med för hundrädsla - speciellt mot stora hundar är som bortblåst, små hundar går bättre. Och det som gör mig väldigt arg är att denna schäfer har anfallit 3 hundar tidigare, "man lär sig av sina misstag" - verkar inte denna husse göra. Nu är jag förståss väldigt arg, husse kunde säkert inte rå för det som hände, men bett om ursäkt kunde han gått gjort!

Har nog svårt att riktigt gradera det men kan komma på några olika situationer.

Allra första störtlyckliga minnet var när jag satt med Emma (min första Sheltie) i knäet på väg hem från uppfödaren. Sen har jag varit lika lycklig nästan varje morgon i 15 år när jag vaknat och sett mina små hårbollar. Ett annat väldigt speciellt minne är när min hund som importerades från USA landade med flyget och jag bara fick se henne genom buren. Hon togs direkt till karantänen (det var andra regler då) och då fick jag vänta ett par dagar med att träffa henne. Det var både lycka och jobbigt att vänta. Sen finns det många lyckliga minnen med BIS-vinster och sånt, men de sitter inte lika djupt i hjärtat som de jag skrev först.

Värsta minnena är från i vintras när min äldsta blev sjuk och till slut fick avlivas, och när hennes son dog oväntat bara 3 månder efter utan förklaring.

Men de lyckliga minnena är som tur var 1000 ggr fler än de jobbiga.:)

#7 Visst är det som du sa, tur att de lyckliga är 1000 gr mer än de jobbiga. Samt att skulle vi inte ha dom mörka skulle vi inte nog uppskatta dom ljusa.

#8 Väldigt kloka ord!