Oj, min första egna valp kom ganska plötsligt på så jag hade inte riktigt mycket tid att förbereda mej. Men minns att nån vecka före jag skulle få hem Poitsu så stressade jag runt i alla djuraffärer för att skaffa allt jag behövde, Dvs koppel, halsband, mat- och vattenskål, leksaker och dylikt. Dessutom skulle lägenhet valpsäkras. Alltså alla sladdar skulle gömmas bort och allt skadligt plockas undan…

Dagen före så var jag jättenervös. Nu hade jag ensam ansvaret för en levande varelse. Och tänk om jag inte skulle klara av att skola honom… Som tur var så hade jag ju många bekanta som gärna ställde upp med goda råd och även annars…

#1 Tack för din berättelse :-) Förstår verkligen att du var så nervös.. Men jag antar att det gick bättre o mer planerat när du skaffade Ressu :-)

Ooh jaa, han väntade jag nästan ett helt år på =). Och med Neiti så väntade vi ett och ett halvt år =). Så nu börjar jag kunna detta med att vänta

#3 Ja det låter ju bättre än bäst ju  Jag lär ju säkert inte vilja ha en till Sheltie sen

#4 Jag tänkte ju att har man en så kan man ju lika gärna ha två. Och har man två kan man ju ändå har tre och nu kan man ju lika gärna ha  fyra =). Får se nu hur många det blir innan det blir för många

#5 Hehe.. Ja det återstår ju o se då..

#5 hahaha, vi kom "bara" till två. Men eftersom jag bara har två händer duger det finfint med "bara" två hundar. Några fler behövs inte i dagsläget. :)

Gud, jag förstår att du är nervös. Jag ska hämta min lilla dam första helgen i februari är det tänkt & det kommer bli min första hund på riktigt.. då min gamla är "omplacering"..

Så, vad ska man tänka på? Jag vill också ha hjälp :D
Tjuvar lite utav din tråd Soffe, hoppas att det inte gör något :)

#7 Så tänkte jag oxå då jag hade två, men efter efter att ha flyttat ihop med sambo så kunde man ju lika gärna ha tre… Sen blir det nog oxå fjärde då Neiti har blivit äldre =)

#8 Ingen fara ;-) Väntar på att fler ska skriva :-P

#5 Vi har visst samma synsätt du och jag. :)

Jag var för lite för att minnas valpen vi hade då jag var född. En golden tik. Så jag hoppar ännu en valp fram.

Vi tittade ut en cocker spaniel tik som vi döpte till Cindy.
Det visade sig vara så att hon hade ett ögonfel så hon såg bara halvt. Veterinären tyckte att vi skulle ta bort henne innan vi blev för fästa vid henne men det ville vi inte.
Han skulle bevis något så han satte upp lite hinkar, stolar på golvet och så skulle jag stå på ena sidan och Cindy på den andra. Han trodde givetvis att hon skulle gå in i allt som fanns där på golvet men hon stötte inte i något. Hon kom fram ända till mig och självklart blev vi jätteglada. Veterinären tycket dock fortfarande att det var bättre om vi tog bort henne.

Men hon blev helt underbar våran lilla flicka och roligt hade vi. Fortfarande var jag lite för ung för att minnas så jag kommer inte riktigt ihåg hur det var. Överlycklig i alla fall.

Fast på det lyckliga blev det förstås lite olyckligt också.
Två personer skulle ge henne godis, de vifftade lite med den och eftersom Cindy inte riktigt såg allt så högg hon ju efter det istället. De tog så klart jätteilla upp och höll sig alltid undan henne men det var ju deras fel.

När vi fick Stintan hem till oss (då var hon ett år) så gick vi på en promenad när en ilsken och galen spets kommer rusande mot oss och efter flera svettiga, arga och koppeltrasslande minuter så får hussen tag i hunden och säger "Förlåt, men hon löper" Som om det skulle vara en ursäkt till varför hunden var lös och sprang iväg och attackerade vovvarna. :(
Stintan fick ett sår på låret och eftersom Cindy inte riktigt vad som hade hänt så var hon ilsken mot alla hundar sedan, även Stintan.
Cindy fick vi ta bort och Stintan förblev arg på hundar, det är bättre nu dock.

Men så gick det för min första valp.

Första sheltievalpen gick ju betydligt bättre. Våran lilla snuff Zelda som förgyller livet med allt!

Kramar

#11 Oj vilken berättelse! Du har upplevt mkt ;-)

Ni måste inte berätta om det är en annan ras, helst gärna om er första Sheltievalp :-)

Kram

#12 Jaha, det stod inget om det så.

#13 Nä det var därför jag skrev det nu  En vänlig tanke bara..

#11 Vilken tur att nån annan har samma synsätt som jag

Haha, min första tanke till svar var "Tidningspapper, kiss & bajs överallt!"

Men ja, vår bebis var efterlängtad som bara sjutton. En tung tid var det nog innan han blev rumsren men sen har det rullat på ganska bra :) Försök få de grundläggande sakerna från början. Och om du inte vill riskera en våt/smutsig hund i säng och soffor senare ska du inte heller tillåta den lilla söta valpen att vara där heller.

#16 Hehe.. Får väl hoppas att han inte kissar o bajsar så mkt då :-D Men det gör ju hundar, så det går ju inte att ändra på eftersom det är naturligt.. Jag antar att det är mest jobb med en valp, rumsrenheten..

#17 Det är det, med en massa tålamod och ett evigt springande så brukar det gå bra

#18 Ja då behöver jag ju inte klaga sen på att jag inte får motion :-) Men det är väl inte för stressigt hoppas jag? Jag är känslig för stress, beror ju på vad det gäller..

#19 Jag har inte upplevt det som stressigt, men det beror kanske på hur man ställer sig till saken. Och inte tror jag du har tid att ta stress över det, du kommer att ha fullt upp att njuta av din valp

#20 Nä jag tror nog att det är jag själv som stressar upp mig isåfall.. Jag vill ju njuta av att ha hund..

#21 Det kommer du nog att göra =) (njuta av hunden vill säga)

#22 Jaa det vill jag hoppas

#23 Vänta bara när du hämtar hem den lilla ullbollen så behöver du inte hoppas mera

#24 Jag tar det nog som det kommer.. Jag vill att allt ska gå till på lugna vägen :-) Det tar väl sin tid o komma in i rutinerna o lära känna valpen oxå.. Vill ju att den ska känna sig trygg med mig..

blir det din första hund soffe? :):)

#26 Min första valp blir det..

åh, vad spännande :) När ska du få hem han/henne då? =) Det blir första valpen för mig också, börja lite riktigt nervös.

#28 Om 2,5 vecka ungefär :-)

Jag fick min första egna hund 1983, det var en långhårig Collie, hon fanns hos mig till 1997, fick ta bort henne när Qina var 6 mån gammal. Minns inte hur jag kände då jag fick henne, är ju några år sen. Men vi hade ett jätte härligt liv tillsammans, hon följde mig överallt. Jag hade även en häst, så hon följde mig när jag var ute och red, hon var aldrig kopplad mer än på utställningar. Hon blev föresten BIR på Internationella utställningen här i Gällivare 1993, då var hon över 10 år gammal, inte illa.

Du har en spännande tid framför dig, njut av den tillsammans med din valp, för tiden går så fort…

#30 Ja tiden går fort o valpen växer ju upp mkt snabbare än vad en människa gör.. Så jag vill ju ta vara på den tiden..