Ressus första tävling kommer jag aldrig att glömma. Han var 18 månader och tre dagar. Här i Finland måste hundarna vara 18 månader för att få tävla, vet inte hur ni har det i Sverige. Domare var Harri Huittinen, en av mina favoriter. Vi startade ganska i mitten av gruppen. Ingen hade gjort en felfri runda runda före oss. Jag minns oxå att där var en väldigt knepig kombination som jag var rädd att vi inte skulle klara. Jag var jätte, jättenervös då det äntligen blev vår tur. Främst för att vi inte hade tränat sålänge och jag visste inte riktigt om Ressu var redo att börja tävla. Men starten gick bra och så även resten av banan. Vi gjorde en felfri runda, vann vår klass och tog vår första nolla (pinne).   Så en bättre start hade inte Ressu och matte kunnat få . Dessutom så startade vi nästa dag och gjorde även då en felfri runda och vann vår klass

#1 Gud vad roligt för er! Grattis!

#2 Tack

#1 Wow, det var då inte dåligt! Grattis! =D

Jag har inte tävlat med mina hundar, ännu. Men det kommer till nästa sommar =)

OjMin förtsa vill jag inte ens tala om, så nervös man var då. Den dagen vart kaos för mig, men hunden skötte sig perfekt vilket inte hennes matte gjorde.

Jag har även då jag skulle starta en av mina travare i egen regi gjort bort mig. Glömde selet hemma i stallet. Så visst händer det mycket kul saker på dom första tävlingarna. Men är det inte lite av tjusningen att få det minnet med sig genom livet?

Någon mer som vill berätta om sin första agilitytävling?
Hade varit jättekul!

Har inte vågat iväg på första ännu eftersom Turbo hade nån fason att springa till en annan hund på varenda träning.

Jag minns min första riktigt bra också :) Hela banan gick väldigt bra snabbt. och riktigt före sista hindret så tappade jag bort Tiini så att jag inte såg henne så jag började springa och titta runt mig och plötsligt var hon bara precis brevid mina fötter. Och då blev en viss matte rädd att hon skulle trampa tiini på tassarna så det resulterade i att matte snubblade :) men vi klarade av en delad första plats den gången :)

#8 Wow, haha. Vilken tur ni hade. :)
Det där med att tappa bort hunden som står precis vid fötterna händer mig ävldigt ofta.

I vår familj kallar vi det att hunden "gör en Kevin", efter en heeler vi hade som ofta "försvann" sådär. Jag ropade och ropade, men när jag tittade ner så stod han vid mina fötter, gärna lite bakom… Han måste nog ha tyckt att vi var lite dumma.

På våran första officiella start så var vi inte så jätte nervösa, hade startat ca: 5ggr innan på klubben, inofficiella. Vi åkte även med våra kursledare från tävlingskursen så vi hade verkligen med oss
tryggheten.
Jag och Ronja var riktigt taggade innan starten, men vid uppvärmningen blev jag super nervös, men sedan när jag gick in
på banan försvann den helt. Det var ett kanonlopp, dock så
fick min lilla filur för sig att inte gå igenom säcken, så tre vägringar blev det där = disk. Men en vecka efter åkte vi ju till Gotland och på de två första loppen så tog vi ju pinnar! Så disken vid säcken bryr jag mig inte om, för hon kan ^^