Svår fråga. Jag valde att avliva en fysiskt (vad jag vet) frisk hund i somras som bara var 6 år. Orsaken var för att han var rädd (extremt rädd i vissa situationer) och hade andra mentala brister. Dvs hans rädslor hade blivit en del av vardagen. Inte rättvist mot honom. 

Den fråga jag tycker man ska ställa sig är: Är det rättvist mot hunden? Lever hunden för att den är pigg o glad eller lever den för att jag ska vara glad?

Exkat, mycket bra Chanku! Ibland är det bättre att agera precis som du gjorde, men ibland ska det "sparas" på hundar på ett fel sätt. Hunden lever inte ett behagligt liv. Det är lite det jag kan ibland känna att vi människan behåller hundar och även andra djur just för vi är rädda för smärtan det är att förlora ett djur. Detta kan bli då på djuret bekostnad.

Svårt! Var Husky tog vi bort efter flera operationer av flugmaskar i rumpan. Op:na tog så på bakbenen så jag minns att han inte stod längre utan bara låg i garanget utan att äte eller dricka (såvida man inte matade honom)… Då var det dags!

Jag har hela tiden tänkt att aldrig vara egoistisk själv och behålla hunden för min skull. Hunden ska aldrig behöva lida. Däremot vet jag hur svårt det här beslutet är att ta, och när man väl står där är det inte lika lätt. Därför tycker jag det är bra att tänka igenom tidigt var gränsen går för en själv.

Hur ställer ni er till blind hund? Avlivar ni hunden om den blir blind eller fixar ni vardagen så att det fungerar iallafall?

#4 Man har ju hört om hundar som klarat sig bra fast de varit blinda. Dessutom är synen inte hundens starkaste sida så jag skulle nog i första hand försöka få det att funka :)

#5 Jo, det finns det absolut. Men jag tror det beror lite på vad man har haft för liv med hunden innan, hur stor förändringen  blir både för dig och hunden.

Jag och Ronja tränar aktivt varje dag, högst på listan står agility och lydnad. Hur duktig hon än må vara med nos och öron, så är det svårt att få ett fungerande aktivt liv med henne om hon skulle bli blind. Vi skulle ju kunna sätta gång med spårningen på allvar, men livskvalitén skulle skunka drastiskt. Är det värt att ha en hund som inte är 100% lycklig och som inte kan leva sitt liv till fullo?

#6 Det är väl lite till hunden själv och hur den mår av sitt handikapp. samt om den är född eller tillkommit i åldern

Mycket svår fråga, det beror på situationen. Min hund Pyret blev helt plötsligt mycket sjuk och diagnostiserades med akut njursvikt. Veterinären sa att chanserna för att Pyret skulle bli frisk igen var nära inpå obefintliga. Pyret mådde så dåligt att det inte var rätt mot henne att ens försöka sig på en behandling, hon orkade helt enkelt inte

Jag har en hund som är mycket rädd, han är faktiskt rädd mot det mesta. Dock skulle jag aldrig avliva honom för det. Love mår väldigt bra annars och jag kämpar med honom varje dag så hans rädslor inte blir värre.

Det är så svårt att i förväg tänka sig när det är dags att ta detta svåra beslut. Jag tror att de flesta djurägare som bryr sig om sitt djur över allt annat känner när det är dags. Man kan se i sitt djurs ögon när det inte orkar längre. Då är det dags att ta farväl.

Det är en fruktansvärt svår fråga, och jag tror inte att man kan se "objektivt" på hundens evt lidande faktiskt! Är det självklart att en mycket aktiv hund skulle bli olycklig om den blev blind tex.

En annan mycket svår frågeställning i detta sammanhanget är hur mycket det faktiskt får kosta i både pengar och tid att rehabilitera en sjuk hund. Här kommer sådant som EP, kronisk bukspottkörtel inflammation, hjärtfel, atros mm mm in. Med finare instrument och bättre vård så är ju allt mer möjligt att utföra. Är det ok att amputera ett ben osv.

När jag har varit i situationer och tagit beslut att hundar ska avlivas så tycker jag det har varit ganska uppenbart, och hundarna har till viss del "hjälpt till". När hundens livsgnista liksom redan är utsläckt så är det ju "enkelt", men hur göra om man med en stor operation med lång eftervård till stora kostnader skulle kunna förlänga livet på hunden…

#9 Käner igen mig då du talar om kostnader. Jag har tyvärr haft oturen och haft hund/ar som haft ep, magomvridning, sköldkörtel  kostnaderna far i väg i till det nästan orimliga i bland, men är det orimliga då det gäller sina "bebbar"?

Jaa, det är en mycket svår fråga…

När vi var tvungna att ta bort min långhåriga collie så var dock valet ganska enkelt. Han fick diagnosen hjärntumör som växer och inte går att operera bort.

Får hunden ett handikapp så vet jag inte hur jag skulle göra. Det beror på åldern på hunden och och hur hundens personlighet är. Just ang. blindheten så skulle jag inte avliva en hund bara pga. av att den är blind utan åtminstone försöka få det att funka och aktivera hunden på ett annat vis än tidigare. Tror att även hundar kan ändra sin livstil så att dom kan ha livsglädje även om dom inte kan hålla på med samma sporter som tidigare.

Jag tror att min gräns går vid att hunden har ont eller måste genomgå multipla operationer. Det är inte frågan om kostanden utan mera det att det blir operation på operation. Men det är väldigt lätt att säga att man ska göra si och så, men när man själv befinner sej i den situationen så kan det nog hända att man tänker annorlunda.

Intressant och alltid aktuell fråga utan enkla svar… Med erfarenhet från alternativbehandlingsområdet så är det en fråga man ofta fått brottas med från olika synvinklar. Dels att övertala ägare om att det är dags… dels att övertyga ägare om att det inte är dags - än…

Det är så olika från fall till fall….. Efter alla år med olika djur tror jag att jag själv vet när det är dags för mina djur. Det är däremot svårt att säga hur jag vet….

Rent generellt kan jag inte säga att vid DEN åkomman skall man ta bort dem omedelbara bums eller att vid åkomman X så kan de leva vidare ett tag till. Som andra skrivit beror det på individen och omständigheterna.

En sak som är vanlig i hästvärlden är hästar som får ett fel som gör att de inte kan ridas eller motioneras på andra sätt. En del hästar har så mycket fart i sig att det är omöjligt att ha dem kvar då, andra går det bra med… MEN - jag har varit med om att även de här hästarna med mycket fart i fått en underbar tid när man väl lagt om fodergivan och lärt dem livets många andra glädejämnen.

Ibland tycker jag att det finns en tendens att avliva lite väl hastigt här i Sverige, speciellt är det något som jag tror hänger kvar hos en äldre generation där många t.ex. hävdar att en gammal hund skall avlivas bara för att den är gammal. Bara för att den ser lite dåligt, är lite lomhörd eller senil kan den fortfarande ha livsglädje kvar.

Visst är det dyrt med veterinärvård och rehab men någonstans tycker jag att när man väl bestämt sig för att ta hand om ett djur så är man skyldig att ge allt man kan. Och noga överväga om man har råd med de vanligaste sakerna som kan inträffa INNAN man skaffar djuret….
Kanske är det för att jag alltför många gånger sett hästägare som avlivat sin häst för obetydliga krämpor bara för att kunna köpa en ny som man kan komma lite längre med. Ett obehagligt förhållningssätt som tydligen även finns i hundvärlden (har jag hört…tack och lov ej upplevt än).

Dock…. ibland räcker allting inte till även för en supermatte/husse. Det går inte alltid att ge sin älskade livskamrat det den kanske skulle behöva. Så, återigen, en åsikt med modifikation….

Själv sitter jag nu med fem katter varav tre har olika krämpor (diabetes, leverproblem och artros) samt en hund som har sådana ledproblem att veterinärerna inte förstår hur hon kan vara så smärtfri och ens springa som hon gör. Det kostar. Mycket. Både i tid, specialfoder, rehab och veterinärbesök och än så länge räcker pengarna - men jag aktar mig för att ta hand om några nya djur just nu! Och trots alla krämpor är det inte dags för någon av dem att resa vidare just nu.

Den senaste gången jag tog beslutet var strax innan jul… En av mina älskade katter fick några proppar och sen upptäcktes en levertumör. Väl bekant med både proppar och leverproblem fick han komma hem, fick dyr medicin och levde gott om än i lite luggslitet skick i ytterligare några veckor - sen insåg jag att han låg mer och mer i siin bur och åt mindre och mindre, blev allt slöare. Det var dags…. Trots det som hände tar jag omkostnaderna den sista tiden - det var värt ett försök även om julen blev lite väl fattig kanske. Men jag hade ju i alla fall mat åt mig och de andra fyrfotingarna så då var inte valet så svårt !

/Marie

ursäkta att det blev så långt… men jag kände mig så full av tankar och åsikter.