Det låter onekligen som det.. :(

Osäkerhet? Min tik har blivit biten flertalet gånger och även jagad av andra hundar. Hon kan låta jättearg när det kommer en förbipasserande hund, speciellt om denna är av schäfer eller spaniel typ. Men hon är helt enkelt osäker, otroligt osäker. Sedan handlar det om individer, hur de hanterar sin osäkerhet. Ronja skulle aldrig i livet springa fram och bita en annan hund (även om det kan låta så på henne) Utan skäller bara. (detta är dock något som jag nu har nästan jobbat bort helt)

I de förra hemmet var han snarare underlägsen bland andra hundar.
Kan det vara så att han försvarar min tik?

Glömde säga att han för några veckor secdan flög på en annan hane, en vänninas hane under en promenad.

Den här hanen gjorde ingenting, utan han var bara rätt på..

Han uppträder aggresivvt men i de flesta fall beror detta på osäkerhet. Den förra ägaren behöver inte ha ljugit om hunden, han kan ha "rubbats" en aning i och med ägarbyte, med tanke på att du haft honom under en så kort tid dessutom.

Ja, och jag kom även på nu att en hund rymde från sin tomt där jag gick förbi med honom. Och då gjorde Eddie ingenting utan då var det denna hunden som "anföll", den hade munkorg så inga skador skedda.

Men detta kanske påverkade honom?
Vad kan jag göra åt detta? Osäkerheten?

Det är nästan omöjligt att säga exakt vad det är innan man ser hund och förare framför sig.

Vad man måste tänka på att allt spelar in - ägarbyte, tikar hemma, hundar som oväntat far över staket osv… allt ökar en eventuell osäkerhet.

OFTAST är det frågan om osäkerhet. Jag har brottats och brottas fortfarande med osäkerhet när det gäller min Sabina. Hon skäller och lever rövare så fort man träffar andra större (speceillt svarta) hundar. Går nästan till attack. Det blir långsamt bättre - men som med alla former av osäkerhet får det ta den tid det tar. (När det gäller katter kan man ibland får jobba i flera år…men det är värt det!)

I det stora hela så skulle jag rekommendera en lugn och mjuk hantering där man hela tiden har full koll på honom och omgivningen så att man hinner reagera innan hunden gör det. När jag är ute med Sabina och ser någon komma som jag misstänker hon kommer att reagera på så börjar jag genast göra saker som får henne att hålla uppmärksamheten på mig (leta godis i snödrivor, göra konster och annat) med varierande framgång men det går bättre och bättre!

Mitt råd är att inte ge upp och ta det lungt. Att ta hjälp av någon som i första hand håller på med mjuka metoder - privatträning. Att träffas och umgås med andra shelties kanske? Var bor ni???

/Marie

Jag har faktiskt lyckats få honom att inte skälla ett skall några gånger när vi möter en hund, då har jag skvallertränat.

Men jag ska prova alla möjliga saker för att få honom på andra tankar. Nu är han ju kemiskt kastrerad
Och i och med detta lär det bli en riktig kastrering sedan.

Ibland är det svårt att inte bli lite arg när han håller på sådär, brukar mjukt ta tag i honom och säga åt honom ibland. Eller då avleda med något.

Jag måste bara få lägga till en sak… Detta kanske inte hör hit, men en tanke bara… Min pappas hane var kemiskt kastrerad för drygt ett år sedan. Sigge, som han heter, är inte den absolut trevligaste hunden mot andra hundar. Han leker rövare varje dag kan man väll säga. Mycket på grund av bristande ledarskap och att han är väldigt mycket hane. Han är ingen lätt hund i vanliga fall. När han sedan blev kemiskt kastrerad, vilket de gjorde i och med veterinärens rekommendation. Blev han VÄRRE mot andra hundar, även mot människor. Ett tag såg avlivning nästan ut som enda lösningen. Inte bara för att han själv inte skulle skada sig, utan även för att ingen mer skulle komma till skada.

Det var som om han fick två olika personligheter. Ena stunden snäll som ett lamm, men han kunde byta sätt på kanske en halv sekund. Han blev irriterad, lätt stressad, skällde och morrade på alla hundar som vi mötte (efter kastrationen även tikar!) och hann bita både min pappa och min farmor så att de var tvungna att sy. Detta på mindre än 6 månader, då den kemiska kastrationen skulle försvinna. Det såg verkligen mörkt ut ett tag, läskigt mörkt. Till och med jag började då att bli osäker i närheten av Sigge.

Men plötsligt förändrades allt… Han blev lugnare, hans morrande försvann på kanske 3 veckor, och plötsligt fanns det inga problem när vi mötte andra hundar… Jag funderade länge på vad orsaken kunde vart. Men såg sedan ett samband. När den kemiska kastrationen gått ur kroppen blev han lugnare. Hans "problemperiod" startade bara några veckor efter kastrationen var genomförd. Kanske är det bara ett riktigt sammanträffande. Men jag har fått för mig att den kemiska kastrationen var en stor anledning till hans beteénde under dessa 6 månader…

Okej.
Men en kemisk kastrering tar upp mot sex veckor innan den värkt klart.
Han fick den för 2 veckor sedan. Och en av de hundarna han flög på var innan han fått detta!

Vet dock inte om hunden som flög på honom skedde innan eller efter detta första som hände med en kompis hanhund.