Avla i Sverige och i Finland
Vad är det egentligen för rekommendationer som finns och hur skiljer det sej mellan grannländerna Sverige och Finland. Här får ni ta del av vad som rekommenderas och förväntas av uppfödare. Samt lära er lite mera om de hälsoproblem som finns hos sheltien!
Svensk Avelsstrategi och rekommendationer
**Shetland Sheepdog – rasens bakgrund
**Shetland Sheepdog eller sheltie, som rasen kallas i dagligt tal, härstammar från små gårdshundar av vallhundstyp med spetsinslag, som kolonisatörerna av Shetlandsöarna förde med sig från Skandinavien, huvudsakligen Västnorge. Under senare delen av 1400-talet kom isländska fiskare
till öarna och de medförde egna hundar, också dessa av spetshundtyp.
Kombinationen av dessa raser och skotska vallhundar gav med tiden upphov till den speciella ras som kallades ”toonie dog”. Med tiden kom man att avla in små exemplar av rasen långhårig collie och härigenom skapades den ras, som vi idag känner som Shetland Sheepdog. Man ser fortfarande konsekvenserna av rasens oenhetliga ursprung i de variationer i typ och storlek som förekommer. Rasen erkändes 1914 av Engelska Kennelklubben. De första exemplaren kom till Sverige under 30-talets början. Svenska Shetland Sheepdog Klubben är ansvarig för aveln i Sverige. Rasen har ca 850 registreringar per år.
**Ökad genetisk variation
**Det är av mycket stor vikt att bibehålla och helst ökarasens genetiska variation. Ett målinriktat och långsiktigt arbete för att sänka inavelsgraden skall inledas. Inavelsgraden bör ligga under 2,5%.
För perioden 1994-2003 är den siffran 3,0%. På senare tid ses en viss sänkning, men det är osäkert om detta är resultat av ökad medvetenhet hos uppfödarna, eller om det är en slump.
Inavel medför dubblering av gener, s.k. homozygoti. Dubbleringen medför att gener förloras. Gener med negativ inverkan dubbleras också, vilket kan ses i en ökning av defekter orsakade av recessiva gener. Upprepning av avelskombinationer ger ingen ökad genetisk variation.
Att arbeta för en genetisk variation är nödvändig för att rasen skall kunna lämnas över så frisk som möjligt till nästa generations uppfödare.
_Avelsrekommendationer
_• Närmare släktskapsparningar är kusinparning (inavelsgrad 6,25%) bör ej göras annat än i undantagsfall.
• Helsyskonparningar samt parningar mellan far och dotter eller mor och son ska aldrig göras.
_Målsättning
_Att inom 10 år sänka inavelsgraden till 2,5 % beräknat på 5 generationer.
**Hanhundsanvändning och ålder för avel
**Överanvändning av enskilda individer utgör en av de största farorna i hundaveln. Därför är det viktigt att öka medvetenheten om detta hos uppfödarna, och ge dem information om vilka individer som redan har
många avkommor och barnbarn. Hanhundsägarna har i detta sammanhang ett mycket stort ansvar. Informationsinsatser behövs också för att öka förståelsen för fördelarna (i form av bättre kunskap) med att använda äldre djur i aveln, i motsats till unga hundar.
Avelsrekommendationer
• Hanhund bör inte användas i avel innan han fyllt 15 månader.
• Tik bör inte paras innan hon fyllt 20 månader.
• Både hane och tik ska vara ögonspeglade efter 12 månaders ålder
Mentala egenskaper
Det typiska temperamentet ska tillvaratas. Egenskaper som intelligens, vakenhet, vänlighet, följsamhet och tillgivenhet är de som skattas så högt av rasens tillskyndare. En viss reservation gentemot främlingar kan accepteras, men den får aldrig övergå i rädsla eller nervositet
Avelsrekomendationer
• Endast använda avelsdjur som uppfyller vad standarden kräver, nämligen en sund och aktiv, alert, vänlig och intelligent hund som är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare. Den får vara reserverad mot främlingar men aldrig nervös.
• Man bör också se upp med alltför lättstressade hundar och arbeta för större självsäkerhet.
Målsättning
Att i avel avstå från att använda ifrån standarden avvikande mentalitet.
Exteriör
Sheltien skall ge intryck av en liten, mycket vacker, långhårig hund av vallhundstyp. Den är harmoniskt och proportionerligt byggd, aldrig grov och klumpig.
Den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade huvudet och det söta uttrycket gör hunden utomordentligt tilltalande. Det är förmodligen denna helhet som gjort hunden så populär som den är idag.
Enligt rasspecialister från sheltiens hemland har vi hög standard.
Medan våra bästa shelties är av hög internationell klass finns det också en omfattande avel på hundar av okänd kvalitet. Nära en tredjedel av de tikar som går i avel är inte exteriörbedömda.
_Avelsrekommendationer
_• Uppfödare skall vara väl förtrogen med rasstandarden och dess innebörd, med särskild uppmärksamhet på korrekt storlek, den rastypiska pälsen, huvud och uttryck.
• Uppfödare skall ha god kännedom om rasens ursprung och användningsområde.
• Uppfödare bör i möjligaste mån deltaga på av SSSK anordnade uppfödaremöten och konferenser, för att kunna hålla sig informerade med vad som händer inom rasen.
• Uppfödare bör undvika att använda omeriterade djur i avel.
Målsättning
Att öka uppfödarnas intresse för att föda upp exteriört fullgoda djur.
Att inom 10 år höja andelen utställningsmeriterade (minst 2:a pris i kvalitet) avelstikar till 85% från dagens 71%.
Att bibehålla den erkänt goda kvaliteten på utställningshundarna och höja nivån på genomsnittsindividen.
**Fertilitet
**Den genomsnittliga sheltiekullen innehåller 3,17 registrerade valpar, en siffra som legat ganska konstant sedan 1977. Dock visar en jämförelse med likartade raser (av ungefär samma kroppsstorlek) att sheltien ligger betydligt lägre. Jämförelseraserna har ungefär 3,7-3,8 registrerade valpar per kull.
Tikarna är utomordentligt duktiga mödrar som föder mestadels utan komplikationer. De tar dessutom väl hand om sina valpar, har gott om mjölk och ett oändligt tålamod, som tillhör de moderliga instinkterna. De är lättparade och har lätt för att bli dräktiga. Hanarna är också mestadels
duktiga på att para och insemination är sällsynt.
Avelsstrategi
• Uppfödare bör undvika att i flera generationer avla på individer som är födda i små kullar.
• Inte använda tikar med upprepade förlossningsproblem i avel.
Målsättning
Att tillsammans med uppfödarna ta reda på mer fakta om valpkullarna, exempelvis antal levande och döda valpar.
**God hälsa
**Shetland sheepdog är en relativt frisk ras och av de flesta försäkringsbolagen satt i normal skaderiskgrupp.
Målsättning
Vår målsättning är att vår ras skall finnas i lägsta gruppen.
**Genetiska defekter
**Som hos alla raser förekommer även hos sheltien ett flertal genetiska defekter. Några har ärftlig bakgrund, andra kan påverkas eller utlösas av miljöfaktorer. I avelsarbetet bör man utgå från att avvikelser och problem i hälsa och sundhet alltid är ärftliga tills motsatsen bevisats.
Följande ärftliga problem hos sheltie ska särskilt observeras av uppfödarna och behandlas nedan: PRA, CEA, HD, distichiasis (felväxande ögonhår), testikelfel, samt skador i hasleder.
_Goda regler är att:
_att vid genetisk belastning alltid överväga vad den enskilda hunden kan tillföra rasen.
avla så att man minimerar risken att utsätta valpar och valpköpare för lidande.
PRA - symtom, nedärvning och avelsrekommendationer
I detta dokument användes begreppet PRA. Den form som
avses är Generell PRA.
PRA (Progressiv Retinal Atrofi)
betyder näthinneförtvining. Sjukdomen ger först nedsatt syn och leder slutligen till blindhet. Det man kan se på en ögonundersökning är typiska förändringar på näthinnan innan hunden uppvisar symtomen. Det är ett förändrat skimmer i de ljusa delarna av näthinnan och en uttunning av hinnans annars så rikliga blodkärl.
Symtom kan uppvisas så tidigt som vid två års ålder men kan komma flera år senare. Det man kan då se är att den sjuka hunden ser sämre i mörker samt går in i föremål som står i vägen eller uppträder osäkert i ny miljö. I mörker kan man i vissa fall märka att ögat lyser blått. Det är då dags att ta kontakt med en ögonveterinär för en undersökning av hundens ögonstatus.
Sjukdomen nedärvs enkelt recessivt, vilket innebär att en sjuk hunds föräldrar är bägge anlagsbärare. En anlagsbärare är en till synes frisk hund, men den lämnar den sjuka genen till hälften av sina avkommor. Detta kan ske i generationer, man tror att man avlar bara på friska hundar och plötsligt dyker det upp när man haft oturen att para ihop två anlagsbärare.
_Avelsrekommendationer
_Det har konstaterats PRA hos 13 svenskfödda shelties fram till och med september 2003, dessutom finns fem fall i Finland, ett i Danmark och två i Norge. SSSK har på årsmötet 2002 tagit beslut om obligatorisk ögonlysning av avelsdjuren, detta innebär:
• För att få registrera valpar måste bägge föräldrarna vara ögonlysta vid
parningstillfället och intyget får ej vara äldre än 12 månader.
• Hund som ERG-undersökts i Sverige vid lägst 18 månaders ålder behöver ingen förnyad undersökning avseende PRA.
• Avelsförbud råder på hundar med PRA och kända anlagsbärare. Kända anlagsbärare är föräldrar och avkommor i första generationen efter hund med PRA.
Därutöver gäller:
• Vid konstaterande av PRA är ägaren skyldig att offentliggöra resultatet. Vid
misstänkt PRA ska ägaren följa veterinärens rekommendation om förnyad lysning.
• Uppfödare skall aktivt medverka till att kartlägga och minska antalet PRA-sjuka hundar och anlagsbärare, genom att informera sina valpköpare om sjukdomsförloppet och uppmuntra till ögonlysning även av hunden som inte används i avel.
• Helsyskon till PRA-hundar ska ej användas i avel.
• Uppfödare ska ej dubblera anlagsbärare närmare än femte led i valpens stamtavla.
• Avkomma till anlagsbärare av PRA ska endast i undantagsfall och efter mcyket noggrant övervägande användas i avel, samt efter samråd med SSSK´s avelskommitté.
_Målsättning
_Att som högsta prioritet identifiera anlagsbärare av PRA samt öka uppfödarnas kunskaper om defekten, för att i aveln kunna undvika att
producera sjuka djur.
I valpens femleds-stamtavla skall det absolut ej finnas kända anlagsbärare på mer än en sida. Om t.ex. den tilltänkta tiken har kända anlagsbärare inom 4 generationer i sin stamtavla, skall hanens stamtavla vara fri från kända anlagsbärare i fyra generationer.
CEA - Symtom, nedärvning och avelsrekommendationer
CEA (Collie Eye Anomalie) är en ögonsjukdom som upptäcktes på 1950- talet och fick sitt namn efter de raser där den först påvisades. CRD (Chorio Retinal Dysplasia) och Colobom är primära delsymtom och näthinneavlossning är sekundär.
Frekvensen CEA är enligt tillgängliga siffror 26%.
Siffran är dock osäker, eftersom hunden måste vara ID-märkt för att
ögonundersökningresultatet ska bli officiellt. Alla uppfödare har inte ögonlyst
sina valpar, vilket bidrar till felkällan. Dock ses en mycket positiv utveckling; år 2000 lystes knappt hälften av valparna före 10 veckors ålder, året därpå var andelen knappt två tredjedelar, medan siffran under 2002 steg till nästan 80%.
I och med den obligatoriska ögonlysningen av avelsdjuren från och med 2003 kommer åtminstone vuxendiagnosen att bli känd. Det är troligt
att frekvensen CEA till följd av detta kommer att öka något. Det mest angelägna är att hålla nere frekvensen colobom och kraftig CRD, samt att så långt det är möjligt eliminera näthinneavlossning och blödning.
Om en hund vid förnyad ögonspegling får en diagnos som inte är förklarlig, eller rimlig jämfört med den första diagnosen, är det viktigt att den korrekta diagnosen fastställs genom särskilt överklagningsförfarande. SKK har fastställda rutiner för detta. Hundägaren uppmanas att kontakta SSSK:s avelskommitté för råd.
Tidigare ansågs det allmänt att CEA följde en enkel autosomal (icke könsbunden) arvsgång men senare undersökningar tyder på att en polygen arvsgång (många gener) är mer sannolik.
CEA är en lindrigare form av ögondefekter än många andra. Den kan verka lätthanterlig eftersom diagnos kan ställas innan valpen lämnar uppfödaren, men det är likafullt angeläget att hålla nere förekomsten av CEA.
CRD
CRD är en missbildning av åderhinnan och näthinnan.Diagnos CRD ställs bäst vid ögonundersökning av valpar i åldern 6-10 veckor. Lindrig och måttlig CRD anses ej påverka synen.
Colobom
Colobom är en grop i eller bredvid synnerven. Den uppstårunder ögats tidiga tillväxt. Storleken kan variera både sidled och på djupet. Ett stort colobom kan bilda ett ärtstort bråck på ögat. Vid ögonlysning av små
valpar kan man ofta, men inte alltid, upptäcka colobom. Synnerven kan ändra utseende under uppväxten, både till det sämre och till det bättre. Colobom kan orsaka blödning och/eller avlossning i näthinnan. En mindre avlossning kan gå tillbaka och normaliseras. Total näthinneavlossning och omfattande blödning leder till blindhet. Avel på hundar med colobom medför ökad risk för allvarliga ögonproblem, varför man bör vara synnerligen restriktiv med sådan avel.
Avelsrekommendationer
• Ögonlysning av valpar bör ske före leverans.
• Hundar med colobom ska endast i undantagsfall användas i avel.
• Hund med näthinneavlossning eller blödning ska inte användas i avel.
• Två hundar som båda har CEA bör normalt inte paras.
Målsättning
Att genom ökad andel ögonlysta hundar få bättre kunskap.
Att minska CEA-förekomsten och särskilt hålla nere frekvensen colobom, näthinneavlossning och blödning.
Distichiasis
Distichiasis - felväxande ögonhår
Den genomförda hälsoenkäten för shelties födda 1995-99visar att distichiasis är vanligt hos shetland sheepdog. Problemet har ärftlig bakgrund och även om nedärvningsmönstret inte är känt är det rimligt att anta att det handlar om polygen nedärvning.
En del individer har endast mycket sporadiska och lätta besvär och felställda ögonhår kan lätt avlägsnas. Andra individer har så mycket bekymmer att operation blir nödvändig.
Avelsrekomendationer
• Avstå från att använda individer med mer än mycket lindrig distichiasis. Förekomsten av defekten hos föräldrar och syskon ska också beaktas.
Höftledsdysplasi (HD)
- symtom, nedärvning och avelsrekommendationer
Höftledsdysplasi innebär att ledskålen är för grund, varför höftledskulan får ett otillräckligt stöd och leden blir ostadig. Det leder till att hunden får broskförslitning och på sikt benpålagringar. Lårbenshuvudet blir också mer eller mindre deformerat, beroende dels på graden dysplasi dels på hundens kroppsvikt. Vissa hundar med lindrigare grad behöver inte ha några besvär och HD-graden står heller inte i relation till den enskilda hundens problem.
Arvgången är polygen (många gener inverkar), dessutom kan det finnas påverkande miljöfaktorer. Det krävs därför ett stort statistiskt underlag för att peka ut enstaka individer som dåliga nedärvare. Man måste titta på hela släkten och hur stor förekomsten av anomalien är där. Det finns alltså bra och dåliga familjer. I aveln gäller att man tar hänsyn även till HD-statusen hos de närliggande släktingarna.
Begreppet HD har i och med det nya avläsningssystemet fått en ny definition. I ”HD” ingår numera ett flertal egenskaper vars kliniska betydelse för individen inte är känd.
Vad som väcker stor oro är antalet hundar med D och E, samt det faktum att flera valpar avlivats på grund av HD.
Bland annat som en följd av detta har uppfödare börjat röntga avelsdjur, antingen enstaka hundar eller mer systematiskt. Många enskilda hundägare har också röntgat sina hundar vilket ger värdefull information. Detta är en positiv utveckling som ska uppmuntras.
Innan man överväger att införa obligatorisk röntgen av avelsdjur och olika avelsrestriktioner behöver HD-problemet belysas ytterligare. Inom SKK pågår ett flertal projekt som bl.a. berör effekten av olika sederingsmetoder, avläsningsproblem och HD-index. Orsakerna till att så pass många E-hundar hittats behöver analyseras och lärdomar från raser som nått hög röntgenfrekvens utan obligatorium behöver inhämtas.
Kryptorchism
**Kryptorchism - testikelfel
**Avsaknad av ena eller båda testiklarna, och testiklar som stannat i bukhålan, är ett vanligt problem hos shetland sheepdog. Analys av hälsoenkäten tyder på att över 13% av sheltiehanarna är drabbade, vilket är en mycket hög siffra.
Under framförallt 50-talet var många av de främsta avelshanarna i rasens ursprungsland monorchida, vilket kanske delvis kan förklara problemets omfattning.
Även om kryptorchism mycket sällan leder till några komplikationer för individen, innebär det ofta besvikelser för den som vill ställa ut eller tävla med sin hund och bortfallet av potentiella avelshanar blir stort.
Notera att med ”kryptorchid” avses i detta sammanhangalla varianter av testikelfel.
_Avelsrekomendationer
_• Som ett första steg att få ner frekvensen kryptorchida hanhundar bör man undvika att använda de individer i avel som lämnat hög andel kryptorchida hanar.
• Helsyskon (både hanar och tikar) till kryptorchida hanar bör i familjer där testikelfel är vanligt förekommande användas restriktivt. Detta kräver av uppfödare och hanhundsägare att de noga följer upp sina avelsresultat.
Luxationer och ligamentrupturer i hasleder, rupturer och luxationer i senor
**Hasledsluxation
**Av försäkringsstatistiken (Agria, 1995-2002) framgår att shetland sheepdog är kraftigt överrepresenterad vad avser dessa skador. Sheltiens ursprung är en stark och härdig gårds- och vallhund, och det rimmar illa att sheltien är utsatt för denna typ av skador. Man måste utgå från att det finns en ärftlig bakgrund.
_Avelsrekomendationer
_• De första åtgärderna måste vara att varje uppfödare noga följer upp sålda valpar, samt att man inte avlar på drabbade hundar.
Finska avelsrekommendationer och minimikraven på avelsindividen
Vad som förväntas av en bra uppfödare
• Att denne är medlem i Shetlanninlammaskoirat ry
• Att denne är medlem i Finska Kennelklubben
• Att denne har undertecknat uppfödarförbindelsen
• Att denne har gått uppfödarkurs och kan grunderna inom genetik
• Att denne bara använder sådan tik i avel som uppfyller PEVISAs (hälsoprogram) krav och minimikraven för avelsindividen
• Att denne innan parningen kollar upp att även hanen uppfyller PEVISAs krav och minimikraven för avelsindividen
• Att denne inte vid parningstillfället använder över åtta (8) år gammal tik
• Att denne använder sin tik i avel endast en (1) gång på tio (10) månader
• Att denne omedelbart tar sin tik ur avel om denne konstateras ha någon allvarlig sjukdom, den konstateras vara anlagsbärare för någon allvarlig sjukdom eller dom den konstateras ha ärtlighetsanlag för någon allvarlig sjukdom
• Att denne meddelar rasklubbens avelsråd om det i valpkullen förekommer något som avelsrådet bör ta i beaktande, bl.a missbildningar vid födseln
• Att denne använder och följer Finska Kennelklubbens köpebrev för hund
• Att denne tar hand om eventuella navelbråcksoperationer eller ersätter kostnaderna som den orsakar
• Att denne återbetalar en tredjedel (1/3) av köpesumman om hanhundens testiklar inte har kommit då hanen blir 1 år
• Att denne låter sina valpar veterinärgranskas före överlåtelsen
• Att denne ID-märker sina valpar innan de registreras och att denne ögonspeglar valparna officiellt.
• Att denne inte överlåter valparna tidigare än vid sju (7) veckors ålder.
• Att denne ger med valpen skriftliga instruktioner angående mat och skötsel.
• Att denne följer med valparnas utveckling och vid behov råder och hjälper
valpköparen.
• Att denne uppmanar sina valpköpare att göra alla eventuella sjukdomar och fel officiella
• Att denne uppmanar sina valpköpare att regelbundet granska hundens ögon samt röntga höfter och gärna även armbågar och kolla knäna.
• ATT DENNE ÄR ÄRLIG OCH UPPRIKITG I SITT AVELSARBETE, och inte döljer fel eller sjukdomar.
**Vad som förväntas av en bra hanhundsägare
**• Hanhunden skall fullfölja PEVISAs (hälsoprogram) reglement samt minimikraven för avelsindivider
• Att denne ser till att tiken också uppfyller PEVISAs reglement samt minimikraven för avelsindivider.
• Att denne omedelbart tar bort sin hanhund från aveln om hunden konstateras ha någon allvarlig sjukdom, den konstateras vara anlagsbärare för någon allvarlig sjukdom eller dom den konstateras ha ärtlighetsanlag för någon allvarlig sjukdom.
• Att denne meddelar rasklubbens avelsråd om den hör eller misstänker något om hanhundens avkommor som avelsrådet bör ta i beaktande.
• Att denne låter sin hane användas på högst 20 tikar (tomgånga inte inräknade) under en 2 års period.
**Minimikrav på avelsindividen
**• Denne skall uppfylla PEVISAs (hälsoprogram) krav (denne ska ha en officiell höftröntgen och en ögonspegling som är högst 24 månader gammal)
• I samband med höftröntgen önskas det också att man röntgar armbågar
• Att denne är frisk och i god kondition
• Att denne har ett bra lynne
• Att denne inte har eller bär på någon allvarlig sjukdom
• Att tiken är minst 18 månader vid parningstillfället
• Att dess ögon även är ögonspeglade som valp (gäller de som är födda efter
01.01.2011)
• Att dennes knän är granskade officiellt
• Att denne inte saknar mer än max två (2) tänder
• Att denne har fått från utställning i Finland i en officiell klass kvalitetsbedömningen Mycket God (MG) av minst två olika domare.
En avelsgranskning kan ersätta det andra utställningsresultatet
**Dessa kombinationer rekommenderas INTE
**• Två hundar som har inom vars 3 släktgenerationer kända PRA-anlagsbärare, men uppfödaren skall sträva efter att inte det skulle få förekomma inom 5 generationer i stamtavlan
• Två hundar som båda konstaterats ha HD C eller sämre
• Två hundar som har CEA
• Två hundar som har felställda ögonnhår. Diagnosen Distichiasia godkänns om ögonfransarna är få och inte stör hundens vardagliga liv
• Två hundar som båda har avsaknad av tand eller tänder
• Två hundar som båda har eller har haft navelbråck
**Individer som inte får användas i avel:
**• Som har konstaterats ha eller bär på PRA
• Som har konstaterats ha HD D eller HD E höftledsdysplasi.
• Som har konstaterats ha patella luxation grad 2-4
• Som har konstaterats ha hasledsluxation
• Som har konstaterats ha epilepsi
• Som har konstaterats ha Katarakt (Gråstarr)
• Som har konstaterats ha felväxta hörntänder, över- eller underbett
• Som har konstaterats ha kroksvans
• Som har konstaterats ha insjuknat i någon ärftlig sjukdom (som inte redan är nämnd)
• Som har konstaterats ha testikelfel
• Som har konstaterats vara så skygg eller aggressiv att denne inte kan bedömas på utställning
• Som har konstaterats ha färgfel
• Som har konstaterats ha för ljusa eller blåa ögon (detta gäller inte blue
merle-färgade hundar)
• Som har konstaterats ha köttfärgad nos
**Förbjudna kombinationer
**• Blue merle – Blue merle
• Blue merle – Sobel
Finska Kennelklubben registrerar INTE valpar födda i dessa kombinationer
Källor: Svenska Shetland Sheepdog Klubben (Fastställd RAS) och
Shetlanninlammaskoirat ry
BILDERNA I ARTIKELN HAR INGET MED ARTIKELNS INNEHÅLL ATT GÖRA!
Wow, snyggt Ressu!
Jag sitter och pluggar just nu så kan inte tillåta mig att läsa artikeln nu, men jag ser verkligen fram emot att få göra det senare :)
hoo hoo, finska hanar kan alltså få minst 64 valpar på 2 år om man räknar att var tik får valpar enligt svenska genomsnittet 3,2. Jag kan heller inte utläsa någon spärr så teoretiskt sett kan en hane få 300 valpar om han är aktiv i 6 år som avelshanne. Eller har jag fel?
Titeln "Tomten är far till alla barnen" passar kanske in på fler saker än bara film?
Sen förstår jag inte alls C + C HD parningar?? Shelties har inte så dåliga höfter i rasen att man måste tillåta C kombinationer! Samma gällande PL av grad 1. Sådant gör man bara på raser som är numerärt få och all blod som finns behövs för att undvika inavel. Eller om rasen är så pass behäftad med sjukdomar att man måste prioritera bort ex. HD eller PL för att minimera någon annan sjukdom. Men för sheltien är det inte nödvändigt, det ju bara dumt att gräva hundarnas grav i onödan..
Men ja, prioriteringen syns ganska väl- fel färg och för ljusa ögon får man inte avla på men C höfter, det är minsann helt ok..
#2 Men det finns ju iaf en rekommenderad begränsning på hur många kullar till skillnad om det var det du tänkte på ;). Tittar vi på avelshanarna som är mest använda i Sverige och i Finland så är det ganska samma namn som återkommer och de har nog en hel del varlpar på båda sidorna potten. Dock är det ju upp till var och en att välja vilken hane de lägger på sin tik =)
Sedan står det tydligt och klart att dessa C+C inte är rekommenderade. Förstår jag dej rätt nu att du tycker det ska vara okej att avla på ett djur som har färgfel bara för att de har höfter som är A eller B?
Jo det finns en maxgräns för avelshanar i Sverige också. En hund i en stor population ska inte ha mer än 25% av de senaste regstreringarna av rasgenomsnittet per år under hela sin livstid. Hos sheltie gäller alltså 250 valpar totalt per hane. I Finland är det då ingen ren gräns och valpantalet kan bli stort om hanen är aktiv under flera år. Stor skillnad ändå, det blir fler valpar om rasgenomsnittet är högre än Sveriges dessutom.
En rekommendation är inget annat än just en rekommendation. Sedan så är C+A eller C+B lika illa och det finns det inga rekommendationer emot…
Jag tycker att om man prioriterar färgfel högre än hälsan hos djuren så är man illa ute. Ett färgfel är ett skönhetsfel och även om man inte vill ha det i rasen så ska det fortfarande inte stå "färgfel är inte välkommet men visst kan du avla på C+C men helst inteee…"
Det är snevridet. Det är en annan sak att säga "Du får inte avla på hälsofel OCH färgfel" men det står det ju inte. Är man rädd för att den genetiska variationen ska minska då SKA man tillåta avel färgfelen innan man tillåter avel på sjukdomsanlag! Det finns faktiskt inget argument hos Shetland Sheepdog för att tillåta avel på dåliga höfter.
Jag är inte insatt i de finska reglerna men jag antar att det är som i Sverige att inte endast rasklubben styr allena utan att kennelklubben också har ett ord med i spelet. Det borde innebära att man måste göra en skillnad i vad som inte får avlas på, dvs vad man inte får registrera valpar efter (enligt kennelklubben) och om rasklubben har högre krav än så så får det bli rekommendationer.
Därför kan det se ut som om prioriteringarna är på ett visst sätt, medan det egentligen har att göra med vad rasklubben anser och vad kennelklubben har satt för gräns. Jag antar att inte rasklubben får säga att man inte får avla på vissa saker om inte stödet finns från kennelklubben? Då måste de kalla det rekommendationer.
Eller tänker jag fel?
/emma93
#4 Om man bara tar Sverige som exempel, där det ej är krav på höftröntgen innan avel: Finns det inte risk att man väljer att inte röntga om det sätts för hårda krav på resultatet innan man vet hur läget är inom rasen? Hur vet man att det inte dräller av C-höfter bland svenska shelties? Det är ju inte en så stor procent röntgade än. Det förekommer ju också att höfterna läses om till b och då känns det säkert än mer osäkert för uppfödare och hanhundsägare att röntga om resultaten kan bli olika från gång till gång.
Av ren nyfikenhet, skulle du själv köpa hund efter oröntgade föräldrar? För att veta att det inte avlas på någon C höft (eller sämre) så måste ju båda vara röntgade.
Generellt anser jag att det är mer intressant att se till nära släktingars HD-status än till en specifik individ. Om en kull har 4 st syskon med HD A och en med HD C, jämfört med en kull där 2 har HD C , 1 har HD A och 2 har HD B (varav nån kanske är omröntgad från c till b). Enligt den svenska litteratur jag läst så kan hunden med C i första kullen ha bättre chanser till att lämna fria höfter än en med A från andra kullen. Självklart beroende på vad som ligger bakom och vem den paras med.
/emma93
PS. Jag röntgar mina och har inte gjort någon kombination med C i, men jag har full respekt för de som väljer sin väg att gå när vi i dagsläget har för lite information både om hur nedärvning sker samt hur statusen är på vår ras (eftersom få röntgar) för att jag skall kunna sätta mig till doms över någon.
Jättebra artikel, Ressu! 
#4 Var och en som uppfödare väljer om de följer rekommendationerna. Dessutom skrev jag heller inte artikeln för att få fram att endera svenska eller finska uppfödare är bättre utan mera för att medlemmarna ska veta vilka rekommendationer som finns om de överväger mellan olika uppfödare.
#5 Så är det. I slutänden är det alltid Kennelklubben som har sista ordet i alla begränsningar, förbud och avstängningar.
Som sagt är det ju sist och slutligen upp till varje uppfödare om de väljer att följa rekommendationerna. Det kan man ju varken skylle på rasklubben, omgivningen eller något annat utan var och en bestämmer själva.
Jag skulle personligen inte avla på varken C höfter eller någon form av ögondiagnos. Dock tycker jag det är bra att det har kommit att i Finland ska de röntgas för att få anvädas i avel. Detta så betyder i sin tur att man kommer i framtiden att få en mera klar bild över hur mycket av HD nerärvs och hur mycket som kommer av uppväxten! =)
#8 Jag sa aldrig något om Sverige vs Finland, det var du som tog upp att det inte finns begränsningar på hanars avkommor i Sverige som jag sa emot. :P
Jag är bara kritisk till avgränsningen 20 kullar/2 år, precis som att jag är kritisk till spärren här i Sverige. 250 valpar under sin livstid är faktiskt för många valpar!
--
Sedan angående C-höfterna så är det ett otroligt bra initiativ för klubben att kräva röntgen men det innebär också att de säger "vi vill att du röntgar men du får använda C höfter i aveln". Ska man följa försiktighetsprincipen bör inte annat än ua höfter (A och B) användas fram till att fler shelties röntgas och då får man omvärdera och ta med C höfter om inte tillräckligt många ua höfter finns. Alltså rasklubben kan inte förbjuda men de kan neka valphänvisning. Annars kan det hända att man har avlat på C höfter fast det inte fanns någon anledning för det. En rekommendation mot C+C höfter behöver dessutom inte innebära att hundarna inte kommer att få valphänvisning, det beror på klubbens beslut och inget som jag kan se skrivet här?
#6 Jag har faktiskt köpt en hund från oröntgade föräldrar. Men å andra sidan så känner jag uppfödaren och vet att hennes valpar och tikar inte har haft problem tidigare med höfter och heller inte pappans. Att hitta röntgade föräldrar som fyllde samtidigt alla mina krav var svårt, då fick jag kompromissa med det "minst viktiga" eftersom shelties röntgen resultat säger idag nada då majoriteten är röntgade i 1 led enbart. Men att de säger inget ger fortfarande inte merit för att använda C höfter om man röntgat i min mening.
Teoretiskt, har man 2 valpkullar på 3 valpar var med resultaten C, A, B respektive C, C A så bör en annan valp än C-höften i kull 1 använts och ingen i kull 2. Den principen överrensstämmer med normal selektion hos en uppfödare- har du 3 valpar varav 2 är rastypiska och den tredje inte är det: då väljer man antingen att inte ta någon från kullen eller så tar man någon av de rastypiska. Har du däremot en rastypisk valp och resten är icke rastypiska bör inte den valpen gå i avel om man vill ha en stark (rastypisk) linje.
Huruvida folk väljer eller inte väljer att avla på C-höfter så får ju all självfallet göra som de vill men det innebär inte att diskussioner kring det är fel eller att ha avvikande åsikter är fel. :)
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Är det någon som ver varför man inte ska para 2 st blue merle med varanda eller bm med sobel?
/Sheltieamatör
#10 Om du parar två blm får du valpar med dubbelt merle anlag och det finns många sjukdomar bundna till det som man inte vill utsätta någon valp för. Dubbel merle är ingen godkänd färg då det brukar resultera i en hund med alldeles för mycket vitt.
Blm och sobel parar man inte eftersom blm är dominant men syns inte alltid på en merle-sobel sheltie så man vill inte ta risken att få dubbelt merleanlag. Merle-sobel är ingen godkänd färg.
Här finns lätt information om merlegenen.
SSSK har vanligtvis bra info om färggenetik men deras avelssidor är under ombyggnad nu :(
Här är en informativ men rätt svårläst sida.
Jag hittade en till sida om sheltiens färger.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Mycket intressant läsning! Tack för länkarna!
#9 Att ha olika åsikter och respekt för varann och varandras åsikter är ju det som gör en bra diskussion:).
#9 Jag har inte sagt att Sverige inte har avelsbegränsning, utan det jag menade var att bättre att ha en begränsning än ingen alls. Samt att de avelshanar som används mycket i finland används nästan lika mycket i sverige och tvärtom. =)
Dessutom tror jag och hoppas jag att både valpägare och uppfödare ska själva börja se mera över avelsarbetet. Bara för att klubben säger att C+C ska ni helst inte göra så betyder det i sin tur inte att uppfödare måste para C+C, de kan bra hålla sig till A och B.
Samma sak gäller ögonen man måste ju inte vara i underkant så att säga alltså inte avla på det som just och just är godkänt av rasklubben, man kan ju avla på friska oxå =)
#11 Jättebra länkar. =) Tack =)
#9 Jag klurar på begreppen vi använder i diskussionen om höfter. Det exemplet jag tog inbegrep 5 valpar i kullen och ur vilken kull det skulle finnas minst (spekulerat minst självklart) risk för HD i nästa led. Ditt exempel inbegrep 3 valpar i kullen och du nämner begreppet "normal selektion hos uppfödare" och begreppet "rastypiskt". Jag förstår hur du menar men jag känner ändå att vi kanske jämför äpplen och päron när vi tar in ordet rastypiskt. Det är ju ett ganska vitt begrepp och kanske lite svårt att jämföra med en specifik sak som HD-grad.
I begreppet rastypiskt väger jag in allt som står nämnt i rasstandarden, såsom mentalitet och exteriör, och eftersom ingen hund är perfekt så blir det ju alltid en avvägning vilka delar som väger över i avelsvalet och vad man prioriterar (precis som du själv prioterade bort att köpa efter röntgade föräldrar).
I mitt exempel tog jag bara för givet att om man väljer att använda en hund med C-höft där syskon och andra släktingar är fria, så har självklart hunden med C höft andra saker som gör att den är intressant ur avelsperspektiv. Är den helt identisk i alla avseenden med sina syskon, förutom HD-grad, så väljer man ju självklart inte den med sämst HD-grad i kullen.
Och sen vill jag också bara poängtera att mina exempel är väldigt teoretiska eftersom HDnedärvs polygent och det handlar om så mycket mer än bara en förälders HD-grad. Valparnas HD-grad är ju resultatet av kombinationen av föräldrarna, och därmed även vad som ligger bakom föräldrarna.
/emma93
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#17 Kan inte bättre sägas än vad som sägs i inlägget ovan mig. ang svar till #9 Instämmer helt och fullt ut.
Mvh
♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥
Jag vidhåller att selektionen för exteriör är i grund och botten detsamma som för HD om man vill ha ett långsiktigt avelsmål. Så jag håer inte med gällande äpplen och päron. Det går ju inte heller för exteriör att titta på de enskilda individerna i kullen och avgöra vilka som är ett bra avelsmaterial precis som det inte går att välja för HD. För att långsiktigt få en stabil linje så måste man titta på hela släktens resultat, det gäller nästan alla egenskaper som vi avlar på. Det är ju därför dokumentation, index och tester är viktiga för ett avelsarbete.
Och i slutändan så finns det väl få saker som ska prioriteras högre än hälsa? Vilka andra egenskaper är så viktiga att vi måste välja hundar som kan riskera att nedärva mycket tråkiga sjukdomar till framtidens valpar? HD har trots allt en hög nedärvbarhet som man kan med stor framgång avla bort ifrån om man väljer bort individer och linjer som har problem och skapar ett index som hjälp på traven. För väljer man att avla på mediokra hundar (hälsomässigt) så kan man heller inte grunda en stark population som hela tiden är bättre än den förra generationen. Meningen är väl att vi ska arbeta mot friskare, sundare hundar och då är ju avel på sjukdomsbärare i princip uteslutet.
#19 Jag håller med dig om att hälsa är den viktigaste faktorn i avel. Men det ena behöver inte utesluta det andra.
På dig låter det dock så.
Sen är det inte så enkelt som att prioritera bort "mediokra hundar". HD har polygen arvsgång vilket komplicerar avelsarbetet något oerhört till skillnad från t.ex. avelsarbete med olika färger.
En till synes fri släkt kan producera HD-belastade hundar och vice versa. Detta eftersom vi inte vet vilka gener som avgör vilken HD-grad avkomman kommer att få.
Sen tycker jag att det är viktigt att tänka på att röntgen inte är ett krav för avel på sheltie. Det kanske känns enkelt och självklart för nya uppfödare att röntga alla hundar som ska gå i avel eller hårda fysiska aktiviteter. Men för en uppfödare som har hållt på i 20 år är det inte bara att röntga hundarna. Förr var inte HD ett problem som det på sätt och vis är idag. Då fanns det alls ingen anledning att röngta sheltie om man inte fått avkomma som var drabbade, eller hade en hund som verkade ha ont.
Skulle de uppfödarna börja rönta idag (och jag vet att vissa har börjat med det på senare år) så väcks flera dilemman; varför röntgar de sina hundar nu? Varför har de inte röntgat tidigare? Hur ska jag se på det som har en valp efter icke-röntgade föräldrar från den kenneln? Vad händer med en hund som gått i avel, och dess avkomma, om den nu uppvisar HD-grad C och D.
Inom raser som är hårt belastade av HD och där ett hälsoprogram för det finns förstår jag att man är så här hård. Men för sheltieaveln är det inte så enkelt som att HD är den viktigaste avelsfaktorn. En enkel indikation på detta är ju att behovet av ett krav inte finns ännu.
# 19 Självklart är hälsan det viktigaste som finns. Det är ingen som försöker påstå annat heller så det kan vi väl alla komma överens om!
Men allting är inte svart eller vitt, speciellt inte när det kommer till HD.
Sedan så måste jag säga du säger mot dej själv. Du har ju själv köpt hund från oröntgad linje och bara för att man känner uppfödaren så betyder väl inte det att HD är u.a? Hur många av avkommorna är röntgade? Många gånger så syns inte det att hundarna har dåliga höfter utan det framkommer först vid röntgen!
Sedan undrar jag vad du i inlägg #9 menar med rastypiska (vad ingår i det begreppet) och varifrån har du fått vad en normal selektion är hos uppfödare? Länka gärna för detta låter intressant!
Starta ny diskussion