Jag törs inte svara på om det är vanligt eller inte, men jag kan säga att min hund också var nafsig som valp. Han ville jättegärna nafsa en kring forknölarna, tjöjärmar och dyl. Även han kunde ibland nafsa mot ansiktet när man lekte med han…

Jag har bara tränat genom att visa att det inte är okej, speciellt om han nafsade mot ansiktet och höll på att göra illa en. Så fort han gjorde något sånt så avbröt jag leken för att markera tydligt. Ibland kändes det som att han aldrig skulle sluta, men sakta men säkert blev det mindre av nafsandet.
Idag kan han hålla en kring handleden ibland när han leker, precis som han gärna (precis som många andra hundar) gärna nafsar och busbiter i frambenen på lekkompisen!

River var även ganska "plockig" som valp vilket jag använde mig av och satte kommando på istället för att göra det till något negativt. Idag kan han kommandot "ge mig" och hjälper till att plocka upp eller hämta saker som man tappat eler inte orkar plocka upp själv etc.

Åh, Moses tänkte jag döpa min puppy till först! :)

Bingo var precis likadan med nafsandet när han var liten. Inte så mycket på mig men väldigt mycket på t.ex min lillebror som han ääälskar att leka med. Och på möbler, kuddar, gosedjur, skor, toaborste. Allt.

Vi lät honom hållas. Han fick i princip bita på vad han ville när han hade valptänderna, och försökte göra som du - dvs byta ut mindre lämpliga föremål (inkl händer osv) mot sånt som var mer okej. Skulle vi nejat varje gång han nafsade så hade det inte blivit annat än nej de första veckorna/månaderna. Och genom att ignorera nafsandet i möjligaste mån har det inte blivit en stor grej för honom. Lättare sagt än gjort kanske när det gör ont av sylvassa valptänder…

Nu när han har fällt sina valptänder är han superdupermycket bättre. Tror det har mycket med mognad att göra bland annat! Han älskar bitleksaker och tuggben, men låter möbler, mattor och kroppsdelar va för det allra mesta. Han har också lärt sig vad "NEJ" verkligen betyder och lyssnar bra på det så det räcker med att säga det en gång om han är påväg mot nått olämpligt.

Det kanske är samma grej med din, att han ger sig "av sig själv". Jag har tyvärr bara erfarenhet från denna enda valp så det kanske bara var ren tur att det funkade :)

Min valp var också väldigt tuggig och bitig när hon var liten (och är fortfarande en tuggare faktiskt).

Vi visste från början att valpar bits och tuggar, det är så de ska göra, det är snarare ovanligt om de låter bli.

Vi gjorde helt enkelt så att om hon bet oss så att det gjorde ont tjöt vi högt vilket fick henne att rygga tillbaka och lugna ner sig, oftast. Ibland var hon för mycket upp i varv och då avbröt vi leken för att hon skulle förstå att det inte är okej att bitas hårt. 
Sen har vi "format om" tjutet mer och mer till ett aj och om hon blir för ivrig i lek nu (vi låter henne leka med munnen och hålla i och lekbitas) så räcker det att säga aj så förstår hon att hon tog i för mycket.

Med tuggande på saker gör vi ungefär som ovanstående, försökte valpsäkra och inte ha farliga/ömtåliga saker så att hon kunde nå. 
Saker hon fick tag i som inte var farliga för henne eller värda något fick hon tugga på, vi ville undvika att skapa onödiga konfliktsituationer.
Men vi lärde in nej och föste bort henne från de saker hon inte fick lov att tugga på och ersatte med något annat.

Tack för tipsen, ska försöka att markera att det inte är okej.

#4 Bra det. Men gör det inte på ett "elakt" sätt. Utan visa helt enkelt att leken slutar om valpen är dum.