En mycket svår fråga att svara på. Den enda som kan bstämma och göa något eller inte är du nog själv. Har du tiden och orken? Men framför allt vill du jobba mer med hunden eller har du givit upp själv?

Det är nog dom första frågorna som ska nog ställas.

Jag menar inget elakt med mina fråor, men känner personligen att det är dom viktigaste som bara du kan svar på själv, och sedan utgå från din svar. Du är viktigt länk själv i det hela

Mvh

Har läst allt och lider verkligen med dig. Har delvis samma problem med min hund… Det är omöjliga frågor att svara på… har ju aldrig träffat dig eller din hund.

Du är den enda som har svaren. Och för övrigt håller jag med föregående talare.

Stora styrkekramar till dig och Lycka till med vad du än bestämmer dig för!

Oj…

Som #1 säger, har du tiden, orken och lusten för att fortsätta träningen? Kanske kan omplacering vara ett alternativ. Stryk bort avlivning i första hand.

#3 Att omplacera en hund  som mår dåligt kan vara helt fel, och då ska man  ta med  avlivning som ett  av alternativ  med dom andra. En hund" som "mår dåligt kan vara en fara för både sig själv och sin omgvning. Men detta vet nog ägaren till hunden bäst om som känner sig hund och vad som är bäst.

 I dessa fall är det ohyggligt svårt att råda. Det bästa är som jag och #2 säger. Man måste fråga sig själv, och utgå från det.

#4 Det tycker jag verkligen inte! En hund som mår dåligt ska man få bra igen, och det kan kanske någon annan hjälpa till med. Att välja avlivning innan man ens försökt är av ren lathet tycker jag.

Jag känner inte den här hunden och det är klart ägaren vet bäst själv.

Jag är den sista som hoppar på avlivar-tåget men samtidigt så vet jag att livet är för kort för att spendera det med att försöka fixa en ganska trasig hund. Och att en hundliv är för långt för att spenderas i olycka.

Orsaken till att jag inte vill säga avlivning är (förutom att jag aldrig ens sett hunden!!) att du inte skrivit om han är kollad noga av veterinär. Det kan nämligen vara så att han har en fysisk orsak till sitt beteende som inte alls är särskilt uppenbart! Det kan vara allt från höftledsfel till en tumör, något medfött som inte upptäckts innan.

Jag funderar även på hur din träning med hunden ser ut? Vissa hundar som är otroligt stressade mår bäst när de har ett väldigt kontrollerat liv. Andra däremot mår bäst om de istället får ta sig friheter. Har du pratat med en riktig hundpsykolog eller en tränare som är specialiserad på problemhundar? (Alltså inte en SBK instruktör utan någon som verkligen är duktig och van med problemhundar).

Annars finns ju alternativet att prova låna ut honom till någon som bor på landet. Det kan vara så att han helt enkelt inte mår bra i staden! Låna ut honom till någon som är helt införstådd med hur han är (berätta dock inte att han kanske ska avlivas- det kan få folk att försöka rädda hunden till varje pris och ljuga om hur bra det går…..) och se vad som händer.

Jag har själv suttit lite i samma sits fast med en katt; som slogs med min andra katt, fräste åt alla (inklusive mig) och verkade inte alls må särskilt bra. Hon kissade och bajsade överallt (i min säng, på mina kläder, i alla hörn) så jag funderade ärligt på avlivning då den alltid har varit speciell. Men istället skickades den till min mor som sista chans och verkar må kanon därborta. Så har man lite tur kanske det helt enkelt handlar om att han inte orkar med staden?

I vilket fall som helst vill jag skicka styrkekramar! Oavsett vad du bestämmer dig för så kom ihåg att din sheltie kommer aldrig att klandra dig! En hund som somnar in slipper lida och ibland kanske det är den enda utvägen. Tyvärr föds inte alla hundar så friska som vi hoppas på och har man gjort allt och ser att hunden ändå lider så kan det vara den enda utvägen. Hoppas att det löser sig för er! :(

#5 Vem är du, som utan att träffa ägaren och sett hur ägaren jobbar med hunden, har mage att säga att det handlar om lathet. Det var verkligen oförskämt sagt och du bör be om ursäkt för ett sådant påstående till en människa som redan har försökt mycket under tre års tid. Du borde skämmas.

Vissa hundar, precis som när det gäller andrta djur, går inte att göra mycket åt. Det är bara du som lever med hunden som till slut måste ta steget om avlivning eller ej. En sak är klar och det är att hunden mår lika illa som du gör. Det är du som känner din hund, och inga andra, så du vet säkert hur långt du kan gå med olika alternativ innan det blir alternativet avlivning..

Jag förstår att du mår dåligt över att inte kunna hjälpa honom så som du vill och att du funderar i de banor som du gör. 
Men ibland finns det inget som kan hjälpa och då är det mest humana att avsluta det livet. Men du är den enda som kan ta det beslutet. Tillsammans med husse om han lever på heltid med dig och hunden.

Några frågor som poppar upp i mitt huvud och som de andra nog redan ställt är:
Har hunden fått genomgå en ordentlig veterinärmedicinsk undersökning med röntgen, allergiutredning och allt vad det kan vara?
Har ni provat att bo med eller låta hunden bo utanför stan, i ett lugnare samhälle?
Har ni fått hjälp av en problemhundsutredare eller någon annan privatinstruktör som har mycket erfarenhet och kör med de träningsmetoder du tror på?

Jag håller med ovanstående om att omplacering kan vara riktigt riskabelt för en hund som mår dåligt men om ni inte har möjlighet att flytta med hunden kanske det är ett alternativ att överväga i alla fall.

Sen kom jag och tänka på en tjej som har varit i samma situation som du. Hon och hennes unga BCtik hade ungefär de problem som ni har.
Delar av deras historia finns att läsa fortfarande och det kanske är skönt att läsa tankarna från någon som faktiskt har tagit det beslutet. 
http://sophieochmeya.blogg.se/

#5 Har du ens läst allt TS skrivit?

#5 Lathet! Det var riktigt dumt skrivet. Man gör nog vad man kan för sin hund

Det jag menade var att avlivning kan bli ett alternativ, man ska nog väga in det då alla vägar är tömda. Att avliva en hund är självklart det sista alternativet, men som ägare känner man nog sin hund och vet vad som är bäst för den. Finns det inga möjligheter kvar så kan det vara det bästa. En dålig hund kan bli i slutändan en ångset bitare, och det vet nog ägaren själv om den möjlighetn finns, och skulle det vara så ska man överväga vad som är bäst. Ingen kan nog leva med att sin hund har skadat en människa. Då tycker jag att man tagit ansvar för hund och sitt sätt att vara hundägare på. Inte är det då en ren lathet.

Men som jag sagt hela tiden, ingen vet hunden bäst än ägaren. Att råda är en sak, och att tycka är en annnan, men att kasta dmheter är inte alls okey. I den här frågan behövs det en med lång erfarnhet av hundar och hunden tillsamanns med ägaren. Då kan det bli rätt för hunden.

Man kan visst försöka rädda "alla" hundar, men man måste även inse verkligen alla hundar kan inte omplaceras.

Jag har egentligen inga vettiga råd att ge, utan skulle nog ställa samma frågor som de föregående personerna. Det är ett tungt beslut, vad tror du skulle bli bäst för din hund? Tror du att det skulle gå att "behandla" på något sätt eller tror du att det är ett kört lopp? Orkar du med att jobba vidare med det här? Är du villig till att göra en ordentlig genomkörare hos vet. och se om det är något fel på din hund?

Jag hoppas verkligen att du kommer fram till vad som är bäst för er.
Kramar!

Hej alla ni som svarat! Jag vill tacka er så mycket för att ni svarat & engagerat er i mitt inlägg. Jag har läst allt ni har skrivit, & så fort jag känner mig tillräckligt klar i huvudet för att kunna svara bra & sanningsenligt så ska jag göra det. Har tänkt så det knakar i flera dagar nu så är slutkörd i huvudet. Men jag hoppas kunna svara inom ett par dagar.

Tack igen för era igenomtänkta svar, det värmer med den hjälp ni ger!

Jag håller med #6 då det är just detta vi läser under våra hundkurser om problemhundar. Kolla om hunden har ont hos en veterinär först och främst.
Han är säkert rar och go egentligen.

Hoppas att det löser sig för er.

Hej! Långt igen men blir lätt så när man skriver om sådana här typer av problem. Dilemman. Läs om ni orkar jag har inte bråttom att få svar.

Så, nu har det gått några dagar och jag ska försöka svara. Det som hänt nu är att jag letat reda på en fysioterapeut - hund. Som ska kolla igenom honom. Det är hundkuranten jag har vänt mig till. Så jag ska få tid där om ca 1 vecka. Hoppas på en bra undersökning som ger svar. Jag tror själv inte att det är något fel på honom annat än i psyket. Men jag vill kolla upp detta för säkerhetsskull.

Några har frågat hur min träning av denna hund ser ut, detta är allmänt:

Försöker få ut honom på minst 1 stadspromenad (dock aldrig bredvis bilar som stressar) om dagen för att försöka hålla igång detta med att det ska vara okej att det är människor omkring, rörelse osv. Detta är dock något som han aldrig verkar kunna lära sig att acceptera. Människor är alltid läskiga, ALLT ska hållas koll på minsta rörelse eller ljud. Hans huvud går åt sidorna & "letar" mest hela tiden. Han reser ALLTID svansen när vi möter en människa. Ibland låter han också inte alltid. Då & då kan han slappna av om ej rörelse finns omkring honom.      Sedan oftast åker jag med honom någonstans ut mitt på landet nästa promenad, där inga för honom jobbiga saker finns. Bara avslappnat & kul, frihet. Då får han vara lös i 1 h. Ibland mer. Hjärngympa några dagar / vecka. Ibland mer. Det kan tex vara inomhus kontaktövningar, sök, lite lydnadskommandon, några tricks. Om jag gör detta ute får han ofta leta godis med näsan i gräs, träna lite "gå fint" , stanna osv. Brukar ibland också leka kontollerat med honom. Ej för mkt stress det brukar jag försöka undvika. Tex låter jag honom springa efter leksaken jag kastat, som han ska få apportera, men bara efter att jag satt honom ned, stanna, sen "varsågod". Detta funkar bra. Då blir han ej stressad av just den övningen.

Så ungefär så brukar det se ut. Naturligtvis lite olika från dag till dag. Men det jobbigaste är att när jag åker ut på landet med honom så kan jag inte gå på en väg där det kommer någon bil alls. Eller människa. Då blir han tokig. Kastar i kopplet osv. Jag har försökt träna honom så åtminstone EN bil ska kunna åka förbi oss ute på landet på en väg men det går inte. Han blir helt hysterisk och ska kasta sig efter. Han är en stor sheltie också, 50-52 cm hög & jag är klen så jag klarar inte av att hålla honom när han kastar sig. Detta gäller utfallen i stan också som kan bli. Cyklar tex. Detta gör allt ännu värre att jag rent fysiskt inte orkar hålla honom. Han är mycket explosiv i sina utfall. Därför är man nervös hela promenaderna i stan eftersom en cykel inte ens får åka förbi honom.

Jag har förstått själv nu efter tänkande att stan iaf är inte en plats där han kan leva. Och jag går ändå ALDRIG på trottoarer där bilar kan komma bredvid på en väg. Jag håller mig på små trottoarer eller på gräs. Men när han inte ens accepterar att möta människor många dagar så blir det väldigt svårt att ens kunna ta ut honom. Cyklar likaså. Vissa få dagar kan vara mindre jobbiga med detta men det är i mångt & mycket samma jämt. Han tål inga människor utanför vår lägenhet för då blir han galen & stressar upp max. Skäller osv.

Provade hundpsyk men hon var väldigt dålig måste jag säga. Jag var kunnigare själv tom så det var en besvikelse. Sen¨under kurserna jag gått så säger de instruktörerna bara att det är väldigt få hundar dom har stött på som är som min. På kurserna: Han skäller, är nervös, kan inte sitta stilla, gör utfall efter utfall på kurserna. Det värsta jag vet är att jag har ju varit tvungen att åka med honom för att försöka träna och dessutom ge honom varierad stimulans. Men det enda jag ser i hans ögon är rädsla och stress när jag försöker åka någonstans och träna. Han är stressad innanför vår dörr redan. Kan oftast inte ta honom mellan porten & bilen normalt heller där är han sjukt stressad. Kommer det någon i porten samtidigt så vrålar han & skäller. Man får hjärtat i halsgropen varje gång.

MEN när han väl får träna tex agility och ingen är runt om så är han en klippa! Helt underbar. Precis vad jag hade önskat mig. Då har vi så roligt.

Jag har ingen möjlighet att kunna flytta till landet tyvärr. Hur gärna jag än vill men det går inte varken ekonomiskt eller praktiskt.

 Jag vet att han har dålig mentalitet. Jag har sjukt svårt dock att släppa taget. Detta har varit mitt liv i 3 och ett halvt år att denna hund är hela min värld & hela min livsuppgift. Jag mår själv väldigt psykiskt dåligt av det här & orkar inte leva min vardag längre. Men ändå älskar jag hunden mer än något på denna jord. Så jag kan inte se klart längre. Jag vet inte vad som är bäst för honom. Det gör mig så ont. Han är så glad inomhus oftast. Go, kelig & underbar. Glad. Då tänker man : Inte kan man avliva en sån glad hund! Men ute är det hemskt. Förutom mitt ute på landet där inga "störningar" förekommer. Som bilar, människor, hundar. Men även om han skulle omplaceras så är ju det en risk. Jag vill inte att han ska komma fel & få lida. Blir stressad. I mitt huvud är det rent av idiotiskt om jag skulle prova det för han är en rädd hund. Klart han kommer lida av en flytt tänker jag. Men OM det hade gått bra, och han kanske kom till någon där han får valla, ja då kanske man har räddat hans liv. Men hur stor är den chansen att det blir så bra…? Kommer hans rädslor för människor osv försvinna bara för att han får stimuleras mer? Tex med vallning? Det har jag svårt att tro men vad tror ni?

Han verkar tro att alla människor är en fara. När han var lös i skogen tex & det kom en människa gående i utkanten så sprang han fram studsande till atack & skällde & då känner jag att jag är rädd att han ska bita. Eftersom han är stresshund så behöver han få vara lös han gillar inte att gå i koppel. Så jag åker ut på landet men det är flera mil varje dag det håller inte längre. Jag är så rädd för hur vintern ska gå. De senaste vintrarna har varit hemska. Han blir ännu värre då. Och jag får ännu svårare att kunna ta ut honom. Och så kan han inte gå promenader med min andra hund så jag måste gå alla promenader dubbelt varje dag. Det är en mardröm.

Jag köpte sheltie just för agility & lydnad. Men jag lyckas aldrig träna som jag vill & som han hade behövt eftersom han är en mardröm att ha med sig. Så det blir en ond cirkel.

Om jag vill fortsätta? Detta har stannat upp mitt liv, varit mitt liv i ett par år nu klart jag är olycklig. Men jag tänker på hunden. Vill inte leva med skuld sen. Och jag är så fäst. Men det påfrestar mitt förhållande sjukt mycket också. Min sambo & jag har varit tillsammans i 4,5 år, varav 3,5 med denna hund. Det blir inte mycket över till någon glädje.

Nu kanske ni har fått mer kött på benen. Jag vet att ingen kan hjälpa mig helt att bestämma mig men åsikter är iaf alltid bra att ha. Tack så mycket.

Jag är inte expert på Sheltie för detta är våran första, men jag har haft schäferhundar i 39 år, som jag tävlat i lydnad med bl a. Har haft upp till tre stycken hannar samtidigt. Detta är en liten kort presentation av mig så du får en uppfattning om mig. Ingen är fullärd men jag kanske kan hjälpa till lite, det får du avgöra vad du tycker, men först en massa frågor.

Först skulle jag vilja fråga dig om din andra hund, mentalt? Vilken ras är det? Hur gjorde du när du skaffade Sheltievalpen? Jag menar valpen och din andra hund hur gjorde du när de skulle träffas första gången?

Du skriver att kenneln är urusel som Sheltien kommer ifrån vad såg du då som får dig att skriva så? Såg du stress på de andra hundarna som fanns i kenneln? Sheltiens mamma var hon stressad eller rädd av sig? Hur kom det sig att du köpte valpen fast kenneln inte var bra i ditt tycke? Hur var kenneln belägen på landet, stan?

Att din Sheltie reser upp svansen kan bero på att han är osäker av sig.

Du skrev att hunden har en egen boll, kastar du mycket bollar, pinnar mm.?

När du tar en leksak eller mat från hunden morrar den åt dig?

Hur serverar du maten till sheltien respektive den andra hunden? Jag menar har du dem i olika rum? Vissa sheltier är gluppska i maten och kan äta jämt om de får mat. Vissa är som våran äter när han är hungrig och då fin äter han, inte gluffsar i sig maten.

#22 - Jag ska svara på dina frågor så gott jag kan. Jag tvivlar inte på din kompetens!

Min första hund är mentalt helt normal (om man nu ska använda sig av ett sådant uttryck). Finsk lappis. Han var 4 år när jag köpte min sheltie valp. De fick mötas på neutral mark för första gången. DE TVÅ har alltid gått bra ihop. Tror du kanske missuppfattat det. De två emellan har aldrig några problem. Jag såg till att vänta ett bra tag för säkerhetsskull med hund nr 2. Anledningen till att jag ville ha 2 hundar var för att de dels skulle kunna ha sällskap av varandra om man skulle bort och dels för att jag alltid önskat mig en hund att träna i främst agility. Men min första hund är totalt ointresserad av det och efter några år av att försöka bygga upp en agilityglädje hos honom så förstod jag att han helt enkelt inte fann intresse i den sporten.

Jag har skrivit i princip allt om kenneln i mitt första inlägg… Att jag har mig själv att skylla för att ha köpt en valp från en mycket oseriös kennel. Jag kunde helt enkelt inte tro att när en valp är 2 månader och leveransklar, så kan den få men för livet för att ha varit dåligt uppfödd. Jag behöver inte skriva ut en hel lång story här om den personens kennel, men det handlade om ett mycket stort antal hundar, valparna levde inte åtskiljda från de vuxna hundarna, "huset" damen bodde i såg ut som ett skjul rena rama gettot, ägaren blev överlycklig över att bli av med en valp, hörde aldrig av sig och frågade aldrig mig som köpare något och sa inte ens hejdå till valpen på plats, och redan där ser man att det genuina intresset att finna bra hem till valparna ej existerade. Och hundarna bodde allihop i en hundgård där de stod hela dagarna. Min valp hade löss i hela pälsen. Valpen var inte tam ens. Man fick inte ta upp honom. Jag blev helt enkelt dum & blödig, ville inte lämna valpen att leva i det livet som fanns där. Så som sagt, jag har tagit på allt det på mig och jag vet mycket väl att jag får skylla mig själv. Hade dock inte vetskap om att det var kört för en sådan hund som kommer från dåliga omständigheter. Alla "rescuedogs" som blir bra hundar och min valp som bara var 2 månader… Så, nu vet du den historien. Den låg på landet.

Nej jag kastar inte pinnar bollar osv då jag anser att det är dåligt att göra för det bara skapar en negativ stress för hunden. Som jag skrivit ovan, jag låter min hund "leka" under kontrollerade former. Har du läst allt jag skrivit i mina inlägg?

Nej han har aldrig någonsin morrat åt mig. Jag får alltid ta hans saker om det skulle behövas. Han är en otroligt fin hund gentemot mig & min sambo.

Jag ger dem mat samtidigt och jag är kvar i rummet dem får mat. De ryker aldrig ihop om någon mat eller liknande. Vi har alltid sett till så det inte kan hända. enda gången de kan bli sura vilket är helt normalt är om den ena hunden ätit upp sitt ben fortare än den andra.

Förstår att detta är verkligen en hemsk situation som ingen borde hamna i. Att behöva fundera över avlivning eller omplacering av en hund som man älskar men som är en problemhund är inte lätt. Lätt vore det ju om man visste att han skulle klara att bli omplacerad, men om han inte godkänner andra människor än dej och din sambo så är ju sammolikheten för en lyckad omplacering inte så höga.

Nu är jag ingen större vän av avlivning, men mår inte hunden bra eller har ont så finns det inte mycket annat (om inte det onda, eller "illamåendet" går att bota förståss), Hundarnas välmående på fysiskt och psykiskt ska ju komma i första hand. Och du har ju prövat på en hel del redan med din sheltie. Tyvärr är det många gånger så att får de en så urusel start i livet kan de bli ärrade för livet.

Men jag skulle råda dej att vänta med att ta några större beslut före du har varit till fysioter. med han. Om det ändå kunde vara så att det är smärta som förorsaker dessa reaktioner.

Hoppas verkligen det löser sej för er! Styrkekramat till er!

Meddela gärna vad fyssen sa!

#24 - Tack så mycket för ditt vettiga samt trevliga inlägg. Verkligen värmande att folk bryr sig och vill hjälpa till med åsikter. Det tas varmt emot. Och jag ska absolut meddela här sen vad som hände hos fysioterapeuten! Tack igen!

Jag vet inte om detta hjälper men jag förstår ditt dilemma tyvärr måste jag säga ! Har nästan varit i samma sits men en hund som vaktade allt hon kom åt , jag var hennes 3 dje hem och efter mycket hjälp med dutiga hundtränare så försökte jag omplacera henne till någon riktigt duktig som kunde jobba med problemet dagligen men hittade ingen passande när det hade gått så långt att jag inte ens kunde gå ut med henne för att hon vaktade och kissade ner sig där hon låg tog jag det tyngsta beslutet någonsin att hon skulle få vandra vidare . Inget jag ångrar men mår fortfarande dåligt av det och ibland så kommer jag på något man skulle ha testat men kommer sedan oftast på att det hade jag redan gjort .

jag håller med #24

och ett tips är att skriva ner hur dagen har varit hur han har reagerat på vissa saker osv vilket kan göra beslutet lättare då jag vet av erfarenhet att minsta grej som gått bra så har han / hon blivigt bättre och man tror att det går åt rätt väg och man är super lycklig för att sedan bli besviken ! det kan såklart även vara åt andra hållet också , nu blev det lite rörigt men testa skriv ner allt om du inte redan har gjort det då!

Hej jag tänkter på kenneln du köpte din hund ifrån den verkar vara ett skräckexempel i högsta grad efter din beskrivning. Det är mycket möjligt att hon också parar kors och tvärs, har du kollat upp din hund på avelsdata. Tittat på inavelsgraden och vilka hundar den har i stamtavlan, det kan ha stor betydelse för hur din hund är mentalt.

Att valpen har löss mm är ju under all kritik anmälde du kenneln till Djurskyddet?

Några frågor om kenneln igen: Hade hon valpen själv i en del av hundgården? Eller hade hon alla sina hundar ihop, valpar som vuxna? Var valpen ihop med syskonen eller var de redan sålda? Hur var mamman till valpen, hon måste väl visat henne för dig? Gick mamman och valpen/valparna  själva i en del av hundgården?

Tror du att hon kan ha sålt hunden till någon tidigare än dig och sedan fått tillbaka den?  En valp kan förstöras på någon dag hos en som inte ska ha hund överhuvudtaget.

Jag måste bara fråga vilken del av Sverige ligger kenneln?

Du skriver att valpen inte var tam när du var på kenneln.  Det är oroväckande, varför den inte var tam. Den kanske var så nertryckt av de andra hundarna så  något har ju hänt med den lilla valpen. Tänkte också på om de andra hundarna hade gått på valpen och den försökt komma undan och då slagit i huvudet. Skallbenet är ju omtåligt som du nog vet.

Jag tycker din beskrivning låter som att du måste få proffs hjälp en som kan titta på både dig och din hund i olika situationer. Det finns djurpratare, jag vet inte om det fungerar, men du kan ju prova med en sådan och se om personen kan få kontakt med din hund.

Tycker att du är duktig som inte ger upp i första taget.

Måste bara skriva av mig. Är så ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har tänkt & tänkt och har kommit fram till att jag nog måste avliva min älskade hund om det visar sig hos fysioterapeuten att det ej finns något fel på honom. Denna hund har varit min värld i snart 3 och ett halvt år. På gott & ont känns det som att jag haft honom i minst 6 år, på riktigt. Jag känner hur kroppen värker över detta beslut och det gör så fruktansvärt ont & jag har ingen aning om hur jag ska klara av varken själva avlivningen eller tiden efter. Har varit med om väldigt tunga dödsfall inom familjen som gör detta mycket påminnande. Det gör mig ännu räddare. Jag önskar bara att jag kunde rädda honom men har insett att när en hund har så här pass stora mentala "störningar" så finns inte mycket man kan hjälpa. Har även läst en persons inlägg (vill ej hänga ut den här om den ej vill) som har en hund från kenneln som min uppfödare hade hundar osv ihop med, och hennes hund uppvisar samma beteende som min… Vi har även talat om detta tidigare. Exakt samma saker i båda hundarna & det bådar inte mer gott. Vad har dessa uppfödare gjort med valparna. :'( Jag får helt enkelt försöka ta mig i kragen och göra det rätta för alla. Hur jag nu skall klara det. Jag hoppas nästan att fys. hittar något fel! Så jag kan "bota" det. Men det kommer nog inte hända. Tack så väldigt mycket till alla er som svarat. 

Ni som har avlivat, hur har ni gått vidare efter det? Kan man fästa sig lika mycket igen vid en ny hund när den dagen kommer?

Tycker du gör ett rätt beslut, som jag sagt hela tiden det är bara du och med männiksor som känner både dig och hund som kan råda dig i det hela. Har ni nu fattat ett beslut så känn att du agerar rätt. Då du gjort det som går och du  har även tagit in andra människor med din hund. '

Vi kan inte råda då vi varken sett dig eller din hund in real life.

Klart du kan gå vidare. Det gör ont och inte så lite heller,men då du känner du handlat rätt, så är du redan på rätt väg. Din hund kommer ha en plats hos dig, vilket är självklart! Men det kommer att finnas en plats för en till "tassvän". Våra hjärtan är lika stora som hundarnas. Så det kommer att finnes en plats igen till en fyrfotatvän igen i ditt hjärta.

All lycka till

#28 Jag stöder dej fullt i ditt beslut, oavsett vilket det blir. Inte rättvist varken mot dej eller hund att ni mår dåligt båda!

Jag har (som tur är får jag väl tillägga) varit tvungen att avliva en hund pga lynnet. Dock blev jag tvungen att i förtid ta bort min första egna hund som jag själv skolat upp pga tumör på hjärnan (operation var ett alternativ men oddsen att hunden skulle överleva och bli återställd var 10-15%). Beslutet att ta bort honom var inte lätt, men jag var tvungen att försöka tänka på hundens bästa. Första tiden var extremt tung, det tänker jag inte sopa under mattan. Men livet går vidare sakta men säkert. Nu 8 år efter kan jag tänka på han och minns honom och tiden jag fick med han med glädje.

Styrkekramar till dej!

Har läst igenom allt du har skrivit och jag tror också att du tar rätt beslut. Tycker synd om din stressade hund men låter som om du har gjort allt rätt. Dem få veckorna hos uppfödaren var helt enkelt för mycket fel för en liten valp.

Jag har varit i samma sits och övervägt avlivning av min hund men han var mer aggressiv än din hund och dessutom så allergisk att jag inte trodde att han kunde bli bra. Nu har han varit frisk i ett år och är en helt ny hund även om man inte kan lite på honom helt.

Uteslut allt medicinskt bara råder jag dig.

#31 Vad menar du med medicinskt? Tänker du då på att ge lugnande eller är värkmedicin också uteslutet?

#32 - Jag tror att #31 menar att jag ska undersöka och utesluta att inget fel finns på min hund fysiskt. Eller kanske jag som missförstod men jag tror att det var det hon menade. Tack för era kommentarer! Jag kommer skriva i tråden hur det går/gått sen för er som vill veta.

Precis menade som #33 skriver. Så att inte hunden är sjuk på någon sätt. Min hund har blivit mycket gladare och mindre orolig, aggressiv sedan han blev frisk.

Jag vill tala om för TS om en häst som vi hade i stallet. Den hästen var en gallopör som såldes för att han helt enkelt inte kom in i startboxen. Tjejen som köpte honom hade tänkt att rida till honom och sälja vidare men som vanligt hade universum planerat annat!

Den hästen kunde ena dagen köra avancerad dressyr klockrent och andra dagen betedde han sig som att han inte ens visste vad trav var för något. Han stressade upp sig, litande inte riktigt på människor och vi uppfattade honom som schizofren ibland. Så fort något nytt hände var han helt förstörd, vissa dagar var värre än andra. Ägaren kunde se i hans ÖGON redan när hon tog in honom innan ridturen hur dagen skulle sluta. Han kunde bli rädd för jätte löjliga saker (ex. ljud från en film på mobilen) men vara stensäker och orädd för ex. lastbilar. Vi trodde ärligt att det var fel i huvudet på hästen!

Han var livrädd i början för att ens komma in i stallet och hade extrem klaustrofobi! P.g.a. detta hamnade han i en fruktansvärd transportolycka eftersom han hux flux fick ren panik och började sparka sönder transporten till småflisor. Och när han väl blev rädd så var han FARLIG. Han trampade dig sönder och samman om han behövde det- men han var inte elak! Bara panikslagen.

Ägaren älskade hästen och kände att hon var tvungen att kämpa. Hon ramlade av ibland, fick hjärnskakning och hästen skenade iväg i blind panik över vägar. Jag red hästen och blev avkastad med jämna mellanrum, han var rädd för allt möjligt konstigt och trots 3 års träning var han fortfarande livrädd för småsaker som ex. hopphinder.

Det visade sig till slut att den hästen hade ryggproblem och hade stora smärtor av det. Han avlivades förra månaden och i över 3 år har ägaren fått gråta blod för den hästen och nästan riskerat sitt och andras liv. Den här hästen var dessutom helt symtomfri fram tills någon månad sen! Ibland måste man inse att det finns en gräns- för hur bra mår djuret om denne verkar tycka att allting som existerar på denna jord är ute efter att ta död på en?

Det jag vill ha sagt är att ett djur kan se friskt ut men jag tror oftare att det finns en fysisk orsak bakom. Men att det ibland kan vara svårt att upptäcka det. Därför tycker jag att det är viktigt att du åker till en utbildad veterinär och kollar upp hunden.

Och visst går livet vidare- men det tar lång tid. Vi har hundar för att vi älskar dem och ibland innebär det också att vi måste ta de svåra besluten, för deras skull.

När jag skrev till fysioterapeuten så förklarade jag min situation. Hon sade då att detta förekommer hos henne, att hon får kolla upp hundar så det ej finns några smärtor. Jag måste väl ändå kunna lita på en fysioterapeuts expertis? De är ju specialiserade på detta med hundens kropp. Just därför jag inte valde en vanlig vet. Hoppas det nu så inte allt detta måste börja om igen vet inte hur jag ska orka mer sorg & oro.

Du kan gå till henne tycker jag och få din hund undersökt för att få reda på vad hon hittar, om hon hittar något. Är hon seriös så säger hon till dig att uppsöka en veterinär om hon inte kan behandla din hund. Det är som när jag bl a utbildade mig 1994 till diplomerad hästmassör, då hade jag en veterinär och en hovslagare som jag samarbetade med. När ska du dit till henne det är väl denna vecka vad jag förstår. Ska bli intressant att höra vad hon hittar om hon hittar något på din hund.

#37 - Ja precis det är den här veckan. Ja hon samarbetar med veterinär. Hon jobbar med eget företagsom fysioterapeut men jobbar också på två olika kliniker i sthlm. Så är inte detta rätt sätt så vet jag inte vad. Skriver ut här sen som sagt kanske tar ett tag efter beroende på vad som hänt hur jag orkar men det kommer iaf.

#38 Vill bara sända hoppfulla tankar till er, håller tummarna för er!

#28 jag har ju avlivat min problem hund 2008 tog jag bort henne , som jag skrev tidigare ångrar jag mig inte men mår fortfarande dåligt över det , saknar henne så grymt mycket men nu sitter jag här med min alldeles underbara hund och tycker om henne minst lika mycket . Det är tungt sorgen kommer bli stor men samtidigt så har du ju gjort det för hundens bästa så man får försöka tänka så att det är faktiskt bättre för hunden . Det som jag har haft problem med är att jag efter avlivningen enbart såg dom possetiva sakerna som verkligen funkade med henne som tur hade jag då kompisar som påminde mig hur mycket jag slet och gjorde allt i min makt för att få bort problemen med henne och dom påminde mig även hur mycket problem hon hade vilket gjorde att det kändes lite bättre ! Det viktigaste som jag tycker är att man går tillbaka och tänker realistiskt "var det så mycket/lite som jag fick det till"? "funkade det bara idag att gå i stan?" "Eller att funkar det verkligen inte alls någon gång"

Min hund hade problem att hon vaktade allt precis allt ! Alla gäster fick he upp skorna på hatt hyllan , ingenting fick ligga framme osv osv hon vaktade bordet sängen dörren sockar tvättkorgen toaletten . 2 timmar innan jag skulle fara med henne så skulle jag ut i skogen och leka en sista timme , precis när vi skulle gå ut ropade jag på henne då hoppade hon upp och tog en stekspade och vaktade det = vi skulle inte kunna gå någonstans på minst 12 timmar och avboka besöket till nästa dag! Då bröt jag ihop satte mig på sängen och grät och grät och grät då kommer hon och lägger stekspaden i knänt på mig och backar några steg. Tänkte då med en gång JAAA jag har hittat ett knep hur jag ska få henne sluta vakta saker ! Men i samma sekund gick jag tillbaka och inser att detta har hon gjort förut när jag brytit ihop pga hennes vakt och direkt jag har sansat mig hittar hon något annat att vakta och inser då att nu ska det vara slut på hennes lidande hon mådde fruktansvärt dåligt av hennes vakt och var stressad så fort vi va innomhus för att hitta något att vakta !

Och det är det jag menar med att gå tillbaka och tänka hur det verkligen var med problemet var det mer/mindre än vad man själv trott !

Jag vet att du kommer göra rätt val och hoppas det bästa med er 2 och hoppas innerligt att ni hittar något som gör du slipper ta bort honom . Lycka till och jag håller alla tummar och tår för er

Hej jag ville uppdatera er som ville veta hur det gått. Vi var och kollade upp honom fysikt hos fysioterapeuten och det fanns inget fysiskt fel på honom. Tyvärr. Han var snarare väldigt fin i kroppen. Det som fanns som jag redan förstod var muskelspänningar. Det kan vilken hund som helst ha, och ta då en stressad hund som är spänd så förstår man ju självklart att det finns. Är ju som med alla djur & människor, stress skapar muskelspänningar. Jag fick tvinga mig till att ta beslutet att ta bort honom så nu sitter vi här ledsna & känner att allt är hemskt. Det sista på jorden vi ville var att ta bort vår finaste snällaste underbaraste hund. Det var det svåraste jag gjort & det absolut hemskaste trots att jag varit med om väldigt svåra dramatiska dödsfall inom familjen. Detta tog priset helt enkelt. Vi är så ledsna över att detta ska ha behövt hända. Nu låter allt negativt, men tyvärr blir det så när man blir piskad till ett beslut som man absolut inte vill ta, men vet är det "bästa" då hunden inte kan leva ett normalt hundliv.

Tack för allt ni skrivit för att hjälpa, alla åsikter osv och allt stöd. Jag ska nu försöka ta tag i att sätta stop för den kenneln. Jag har hållt koll jämt & sett att inga nya valpar har tagits fram av vad man kan se på hemsidan. Men jag ska försöka få mer info, ringa till skk och se. Men jag oroar mig över hundarna som står kvar där i hundgården - även om inga valpar tas längre. Hur kan man hjälpa dem? Jag kan inte leva med att de står där stressade & aldrig får komma ut ordentligt. Understimulerade. Men det är svårt att orka med en sådan här process efter att ha tvingats ta bort sin älskade hund.

Jag tycker verkligen jättesynd om dig och din familj och jag vet hur det känns, jag har varit med om samma sak jag med, och jag vet hur hemskt det är, men jag vet också att det känns bättre med tröst. Varma tröstkramar till dig och din familj!

#41 Massor med styrkekramar till er! Detta var garanterat inget lätt beslut att ta men det var väl det bästa för er alla!

Tycker du är strong som vill ta tag i och försöka sätta stopp för en kennel som egentligen inte borde få ha kennel!

Tänker på er!! Massa styrke kramar!!

Vi tänker på er också. Du gjorde helt rätt. Kram

Tröstekramar från mig. Nu har hunden lugn och ro och du kan ägna mer tid åt den andra.

Faan va jobbigt, även om det är bättre för honom. Ge dig tid att sörja honom och ta dig förbi. Sen kan du ge dig på och kämpa för de hundar som sitter i hundgården, och se till att stoppa denna synnerligen oseriösa kennel som absolut inte borde finnas!

Mina tankar går till dig, din sambo och din andra hund!

Du har gjort helt rätt.

Ta hand om er!

Ryser i hela kroppen när jag tänker på vad du har gått igen, du är grymt stark. Önskra dig all lycka framåt, Riktigt starkt gjort..

Stora styrkekramar till er!!

Du gjorde rätt både för din egen skull och för den lilla hunden som inte mådde bra. Dessutom både din kille och den andra hunden kommer att må bättre.

När du "vilat" upp dig och känner dig något starkare tycker jag att du ska ringa djurskyddet på den orten som kenneln är belägen och anmäla missären. Du får vara anonym så kennelägaren inte får veta vem som anmäler. Kennelklubben har ett stort intresse i att få veta vilka kennlar som inte sköter sig.

Vill att du skriver sedan du ringt djurskyddet och kennelklubben det vore intressant att få veta vad som händer.

Ha det så bra nu och se framåt.

Kram!

Det var tråkigt att höra att du blev tvungen att ta det här beslutet.
Du är stark som kämpat så för denna fina hund och in i det sista gjorde allt för honom genom att låta honom gå.

Jag tänker på dig. Jag är imponerad av att du mitt i sorgen orkar tänka på hans kennelbröder. Säg till här på formuet om det är något vi kan hjälpa till med eller om du bara behöver stöd.

Vad tråkigt att höra, men som sagt -du har gjort helt rätt. Många kramar!

Tack vad ni är snälla allihop. Jag ska absolut skriva ut här när jag vet mer om kenneln osv. Ska börja med att ringa SKK för att se om kenneln finns fortfarande eller ej.

Jag kommer nog också lägga ut ett par bilder här sen när jag orkar på den extremt saknade fina vovven. Vore kul att få visa honom iaf för han var så fin tycker jag. Vi tycker redan att det känns sjukligt tomt här. Vår andra hund är en ensamvarg & har alltid varit under sina 7 år. Han går alltid & lägger sig i ett annat rum & är aldrig vid oss. Det är tråkigt eftersom vår fina sheltie var med oss hela dagarna. Alltid nära oss & han låg varje kväll i mitt knä i soffan trots att han var så stor! Det var SÅ underbart. Så det blir otroligt svårt att vänja sig. Vi försöker dock hålla siktet på att vi får acceptera vår lilla ensamvarg för den han är & skaffa en hund till senare eftersom vi alltid velat ha 2 så gärna. Däremot kommer vi inte köpa sheltie utan bara en liten pytte sällskapshund den här gången. Så det blir att kolla kennlar väldigt noga & väldigt lång tid före. Det är iaf bra tror jag att få sikta på något som kan bli roligt också. Eftersom vi alltid velat ha 2 & vi vet allt vad det innebär så känns det skönt att där iaf inte finns något tvivel på den punkten. Man får försöka se det lilla positiva som iaf finns.

Tack så mycket igen för ert stöd det har betytt oerhört mycket. Ses senare i tråden tids nog när jag tagit reda på mer eller lägger upp bilderna på min fina!