Rent allmänt tycker jag det känns som om det avlas lite hej vilt på shelties. För att låta negativ ;) och det är väldigt splittrat när det gäller just storleken. Jag ser inga problem att avla på en lite(!) för stor tik/hane så länge storleken är stabil i stamtavlan så man vet vad man får så att säga. För att avla på en stor hund som lämnar normalstora valpar är ju bättre än att avla på en liten hund som lämnar hästar. Dock kan man aldrig veta det första gången man parar en hund. Men då kanske man får börja kolla på hundens syskon och föräldrar, och att då kanske hanen lämnar jämna kullar. Är det din snygga blå du har i baktanke? :) hur stor är hon nu?

Instämmer med föregående talare att det avlas lite hejvilt på olika storlekar. Dock att avla på litet för stort eller litet för litet är väl inget problem sålänge den tilltänkte är "normalstor". Men att avla på t.ex tik som är över 39,5cm eller under 32cm (eller hane också för den delen) skulle jag ju inte personligen göra. Rekommendationerna är att inte använda hundar utanför rasstandardens bestämda höjder.
På en föreläsning jag närvara på så kom det fram att det sämsta man kan göra är att para en för stor med en för liten pga att sannolikheten är då att ingen i kullen blir enligt standarden. Så har man en som är för liten eller stor så ska man om möjligt para med en som är inom idealen.

På utställningar så tycker jag att i överlag har (om man jämför små mot stora) små sheltien klarat sej bättre än stora. Men undantag finns ju självklart. Finns ju domare som diggar amerikanska linjen (dvs. stora och grova) så hos dessa brukar modell större sheltien klara sej bra medans de små inte alls går hem.

Det är ju det som är det underbara med utställningar… Man kan av en domare få hur bra som helst medans nästa helt ratar ens hund. Har man möjlighet kan man ju innan man anmäler kolla om denna domare tidigare har dömt rasen och vilka hundar som klara sej bra och mindre bra. Då brukar man få en liten ide om vilken linje domaren går efter.

Jag får lite rysningar när jag läser att en del parar hej vilt på olika storlekar på rasen, tänker på en liten tik  och en jättehanne, vilken bedrövlig situation för tiken när hon ska föda eventuellt dessa/den stora valp som ligger i henne.

En del kennlar jag pratat med, eftersom jag är ute efter en valp, ang storlek så har de sakt att det gör inget att föräldrarna är åt det större hållet för valparna kan ändå bli för små enligt rasstandarden.

På en utställning såg jag att domaren mätte flertalet av Sheltisar som visades. Har sett lite lustigheter ang mätning att en del som står vid sidan av sheltien som ska mätas sätter bakbenen något bakåt, kanske för att få ner mankhöjden, vad vet jag?????

Jo tyvärr hör man ju ofta det där "Svart+vit= grått" inom aveln. Men tyvärr fungerar ju avel inte så, man får ofta hör jag har en stor hund så jag använder en liten… Men som sagt är det sällan det blir något mitt emellan. Och jag anser ju det är lika viktigt att kolla på kullsyskon och tidigare avkommor som det är att kolla på individen. För individen visar bara just det den är, kullsyskon kan vissa gener som denna individen har som ligger dolda och kan komma fram nästa generation.

#1 Min blåa, Joline är i största laget men inom mellan 37-37,5 är hon nu, hon löpte för typ någon månad sedan så hoppas hon växt klart. Men har fått erbjudande köpa en tik, men hon är precis strax över 38. (2år) Och det är det enda som bekymrar mig annars faller hon mig i smaken perfekt!

#4 då tycker jag inte storleken ska hindra dig! 38 är ju ingen "katastrofhöjd", om du förstår vad jag menar :) spännande med en ev. ny hund!

Intressant tråd!

Har själv tänkt lite på detta med avel vad gäller storlek, med tanke på att jag själv har en stor hane men som är perfekt annars på alla sätt och vis och jag skulle jättegärna ha en valp efter honom. Fått fint omdömme på utställning förutom just storleken. Perfekt mentalitet och hälsa. Men vet inte just med tanke på hans storlek. Hans mamma, pappa, mormor och morfar samt kullsyskon (både hel och halv) är korrekta, förutom en bror som blev större än honom. Så det känns som att han borde kunna ge bra avkommor med rätt tik. Eller har jag fel?

Har fått kommentarer som "Synd att han är för stor, för annars med tanke på hans mentalitet och att han är svart/vit så skulle han vara ett guldkorn för aveln".

Hur skulle ni som vet mer om avel se på detta?

#0 Nu är det enbart mina egna åsikter jag skriver, då jag vet att det skiljer sig mycket på vad olika uppfödare tycker om just storlekar:). Det är ju som de flesta säkert vet jättesvårt att få jämna kullar av Shelties, och alltid få korrekt storlek. Det kan också vara svårt att veta när de är små exakt hur stora de kommer att bli. Vissa ledtrådar kan finnas, men ändå är det jättesvårt att veta hur slutresultatet blir på Shelties. Just storleken är precis som en av alla komponenter som man kan behöva tulla på i aveln, då man kanske anser andra saker viktigare. Jag personligen tycker att typen är viktigare än själva måttet rent exteriört, och med det menar jag att en stor hund ibland tenderar att bli för grov, stor och med ett mer collieliknande huvud, och att en liten Sheltie ibland tenderar att få vissa dvärghundsdrag på t.ex skallens form och ögonens storlek och form. Men det är helt personligt tyckande.

Så om det inte sklijer drastiskt från rekommenderade mått så kan det absolut finnas ett värde med aveln på individen tycker jag. Men jag skulle då vara väldigt noga med att välja en avelspartner som är av korrekt storlek och som flera nämner ovan titta på kullsyskon, avkommor etc runt omkring. Alltså att man har en strävan om att få korrekt storlek på valparna.

Som #5 skriver så tycker inte heller jag att 38 är nån "katastrofhöjd":).

#3 Jag har fått höra från olika veterinärer att det inte spelar nån roll för valparnas storlek i livmodern hur stor fadern är, utan att det anpassas efter tiken. Däremot kan andra saker som t.ex ålder på tiken som kan inverka på om det blir stora valpar att föda fram eller inte, t.ex så kan valparna bli färre och lite större hos en äldre tik, än hos en yngre tik. Men det behöver inte vara så.

#4 Tycker heller inte att 38cm är någon "katastrofhöjd" på tiken.

#6 Ditt resonemang låter rimligt tycker jag.:) Om någon vill använda honom i avel på sin tik (eller om du har en tik själv förståss), och du känner att det ihop med den tiken stämmer på alla sätt och vis, så kan det ju definitivt vara värt att se vad de lämnar. Blir det på tok vad gäller storlekarna hos valparna, så vet man ju det. Det är ju trots allt inte något som hunden själv mår dåligt av, om den är något för stor. Nu anser säkert många att jag uttrycker mig slarvigt, och tycker att man skall tulla på standarden, men det är inte så jag menar. Jag tycker absolut inte att man skall producera mängder av avkommor efter en hund som lämnar på tok för stora eller för små avkommor.

Vad gäller just svartvit så är det inte så lätt att hitta avelshanar som matchar ens tik. För några år sedan var nästan alla ganska nära besläktade, av de som fanns i Sverige. Nu har det kommit in andra linjer, men det är ändå väldigt lite att välja på. Och då skulle jag själv kunna tänka mig, inom rimliga gränser, att tulla på storleken i ett led för att på lång sikt få till det. Självklart är färgen inte det viktigaste heller, utan jag menar att man får se till helheten i det man gör, ha ett långsiktigt mål, och vara kritisk i utvärderingen av hur valparna blev. Så jag skulle absolut förstå om man väljer att göra en kombination där en av hundarna inte är av helt korrekt storlek.

#6 Instämmer med föregående talare. Just svartvita är en väldigt liten population och just inavelsprocenten är ett problem. Har man då en hane som är för övrigt "ideal" och har kullsyskon och de andra i ledet som är "normalstora" så ser jag inget fel i att använda honom i avel, men då är det ju starkt rekommenderat att använda en tik som hålls inom idealstorleken.
Blir det så då att avkommorna blir för stora så är det ju i så fall skäl att inte avla vidare på den linjen.

Måttet enligt Sheltiklubben på tik är 35,5 cm och lägg till 2,5 då blir det 38 så hon håller måttet.

Gillar du utställningar och vill ha bra kritik så tycker jag att du ska låta någon kontrollmäta henne innan du bestämmer dig, för att köpa henne. Det vore synd om du i efterhand få veta att hon är t ex 0,5 för hög. Men det är du som bestämmer självklart gillar man hunden så har det inte så stor betydelse i slutänden. Man kan anpassa sina intressen efter hunden också.

#9 & 10
Tack för era svar och tankar kring detta!
Då vet jag att jag inte är helt ute och cyklar i mina tankar. Och nu har jag lärt mig att om jag vill använda honom i avel så ska det vara med en "ideal tik" och inte en mindre model (som jag först trodde) 
Oavsett så har jag inte tänkt mig att avla flera kullar efter honom, med tanke på hans storlek, utan enbart någon för mångfaldens skull. Sen vet man ju aldrig, det skulle kunna bli jättefina valpar som gör att man vill ta fler kullar efter honom…