Jag tycker lynnet är bland det viktigaste.  Både hund och människa mår dåligt när hunden har dåligt lynne.

Den allvarligaste sjukdommarna anser jag är dåliga magar, epilepsi, PRA, eksem.

Håller med tidigare inlägg om att lynnet är en av de viktigaste egenskaperna att se till. Sen är ju allt en avvägning mot varandra vad båda parter i en kombination har att erbjuda eventuella avkommor.

På sjukdomsfronten är det just ögonsjukdommarna att se till såsom CEA och PRA. Men även andra "fel" som ed/hd, eksem, dåliga magar etc. är också nått att hålla koll på.

Förutom vad tidigare sagt så tycker jag - TÄNDER! Det börjar bli allt vanligare och det är väl klart som korvspad att en hund ska ha alla tänder i munnen, och växa åt rätt håll!

#3 Håller med dig, tänderna de är ju jätteviktiga utan dem kan ju inte hunden leva på ett normalt sett. Tandstenen och om det fattas tänder är ju ärftligt så det är viktigt vid avelsarbetet tycker jag.

Det är något som jag ser som självklart, därav att man inte tänker på att nämna det!
Utan bra tänder så kan inte hunden äta/ tillgodogöra sig föda på ett rätt sätt.

Går ju egentligen inte att "föringa" något utan att föräldradjuren är mentalt sunda och i övrigt friska på alla vis är viktigt för aveln.

Ressu jag måste fråga dig vad tycker du är det allvarligaste "felen" och sjukdom man kan föra vidare inom aveln på sheltie?

Vill bara nämna att Ressu har mycket i helgen, så hennes svar kanske dröjer:).

Tycker att ni har många bra inlägg här ovan. Personligen tycker jag att det allra värsta man kan föra vidare i aveln är någon form av lidande. Eftersom man inte kan hitta en partner helt friskriven från allt så måste man ju tyvärr prioritera, och under förra avelskonferensen (för 2 år sen) fick vi information (som också fanns att tillgå på bland annat internet, bla SSSK's sida - http://www.sssk.org/ras_revidering09/halsa.pdf) dels om vad enkäter från Sheltieägare gav information om och om vad som föranledde mest veterinärvård respektive livskador hos Sheltie i Sverige (Agria har sammanställt).

När man jämförde Sheltien mot andra rasen insåg man att rasen ändå är väldigt frisk, men det krävs ju självklart arbete för att behålla det så.

Däremot var mag- och tarmsjukdomar, njur- och urinvägsproblem överrepresenterade problem bland Shelties. Det kom som en ganska stor nyhet för mig att det var såpass vanliga problem, då jag själv inte haft det så hos mina. Visst har jag hört en del som har bekymmer, men inte trott att så många har bekymmer att det toppade veterinärvårdslistorna. Det är ju också saker som man inte kan utläsa av avelsdata eller hunddata, utan något man måste få reda på annat sätt. En bra kommunikation mellan uppfödare och valpköpare, och självklart också ägare till avelspartners är ju då av stor vikt.

Om jag minns rätt, rätta mig gärna om jag minns fel, föranledde ögonfel knappt någon veterinärvård eller livskadefall.

Sen finns det ju självklart en hel mängd defekter och sjukdomar som man inte skulle vlija föra vidare även om det inte är vanligt förekommande, men som uppfödare gav oavenstående info mig en rejäl tankeställare om var man skall lägga fokus, och vad som faktiskt orsakar mest lidande inom rasen. Hd och ögonfel toppar alltså inte listan alls. Därmed inte sagt att man skall ignorera det.:)

Sen får man försöka se helheten hos varje kombination man tänker göra. Jag hade en välmeriterad tik som jag inte vågade avla på då hon blev låg och bland annat gnagde på sina tassar i perioder efter löp (såsom jag upplevde det). Jag fick också många erbjudande av uppfödare som ville ta en kull på henne. Det kan hända att hennes bekymmer inte var ärftligt, och kanske hade jag gjort annorlunda idag med de kunskaper jag har idag. Med facit i hand var hon en mycket frisk och välmående hund när vi kommit till rätta med det. Hon blev över 17 år och en riktigt positiv och glad piggelina. Det visade sig vara hormoniellt, och om just det hade först vidare eller ej går inte att spekulera i. Men just då vågade jag inte och jag vägde för- och nackdelar mot varann i flera år. Självklart finns det en sorg i att inte ha några ättlingar efter henne men jag följde det jag då kände var rätt. Att ta en kull är så otroligt jobbigt mentalt då man är orolig för hur tiken skall må, hur valparna skall må, hur valpköpare skall må om hunden inte motsvarar deras förväntningar (på alla plan) mm. Det är ett av skälen att det inte blivit så många kullar för min del hittillis under många år, då det känns svårt att hitta så bra kombinationer som man helst av allt vill. Det finns helt enkelt alltid något att oroa sig för, vilket är lite jobbigt när man är en hönsmamma. Vill tillägga att det inte vore så bra om alla var så hönsiga som jag har varit, då det ju inte skulle finnas så många härliga Shelties som det nu gör, om inte kullar tas. Sorry om jag nu är helt OT.

/emm93

# 6. Jag anser att sjudomar som man bör vara väldigt försiktig med att avla vidare på är just magsjukdomar. Precis som emma93 skriver så lider många sheltien av någon form av störning i mag- och tarmsystemet.
Sedan så är ögonen något som jag personligen ser som ett växande problem.

Då får jag medhåll i det jag skrev längre upp om dåliga magar. Har hört att det är ett problem Sheltien har. Epilepsi är ju också något att försöka avla bort, har hört att det förekommer på Sheltie. Hade en schäfer i slutet på 70- talet som fick epilepsi och det var stora anfall (Grand Male). Det första anfallet innan jag visste det var epilepsi,  trodde jag han hade fått i sig något och höll på att dö. Efter veterinärbesöket och konstaterandet att han hade epilepsi fick Rex som han hette börja äta 4 tabletter per dag mot anfallen. Rex fick anfall ändå fast medicineringen och veterinären ökade på dosen till 6 stycken Mylepcin om dagen. Tyvärr fick han anfall ändå och tyvärr blev jag tvungen att låta avliva honom, han blev bara 18 månader. Jag vill inte uppleva EP anfall igen det är så fruktansvärt otäckt att inte kunna göra något när ens hund krampar.

Håller med om att ögonproblemen är ett växande problem men så länge det godtas att någon förälder har CRD på ögonen när de paras så kommer alltid det problemet att finnas.

Det man själv kan göra när man söker valp är att kolla så långt bak som möjligt efter t ex PRA finns det i 6:e led eller längre bort har det ingen betydelse.

Det man också ska vara observant på är retinopati det kan ju vara förstadiet till PRA.

En mycket nyttig tråd det här för mig, och andra, som är nya inom rasen. Hade ingen aning om att mag- och tarm störningar var vanliga och inte eller att EP finns mycket inom rasen heller.
Det man hör om är just ögonsjukdommar, höfter och armbågar samt mentaliteten.

Håller med om att så länge det förekommer avel, oavsett hur "låg" sjukdomshalt så kommer generna att föras vidare. Men sen kan man säkert inte heller ta de hundarna i avel då man skulle skära ner avelsmaterialet för mycket och risken för inavel skulle bli för hög.

Har en dvärgpudel på 13 år som sedan låg ålder har EP (grand mal). Jag var 11 år när jag fick honom och när han fick sitt första anfall fick jag nästan panik och trodde att min hundvalp skulle DÖ. Dock fick jag svaret, i början, av en veterinär att "man medicinerar inte EP på hund" så han började inte på medicin förens han var drygt 4 år gammal. Då fick han ca 11 anfall på en helg så jag kontaktade veterinär igen (dock en annan) som bad mig komma in med honom direkt. Sen dess äter han medicin 2 ggr per dag (tabletter morgon och kväll samt en oral vätska varje kväll) och visst händer det att han får anfall men de är mycket milda och korta.
Tycker ändå att det fungerar bra när min hund får anfall då han e liten. Men jag kan bara tänka mig när en stor hund, som schäfern, får ett anfall…

#11 Så skönt att det fungerat bra med din pudel i och med medicineringen. Har inom annan ras fått höra att medicinering i princip gör att livet förkortas dramatiskt för hunden (vilket ju säkerligen icke-medicinering också gör). Jag har inte haft hund med EP, men hade två hundar som fick krampanfall samma natt, med största sannolikhet beroende på att de fått i sig något giftigt (förmodlingen musgift med tanke på anfallen). Det var fruktansvärt att vara med om, så att vara cool som ägare till hund som har epilepsi måste vara svårt.

Att det förekommer EP hos Sheltie vet jag om, men tyvärr är det svårt att få info om det då det inte pratas så mycket om det. Även i det fallet är ju kommunikation mellan alla viktigt, för att inte riskera att det förs vidare. Det finns ju tyvärr inget gentest gällande Shelties EP, men som jag har förstått det så misstänker man recessiv nedärvning, dvs båda föräldrarna måste bära på genen för att valpen skall drabbas av EP. Och så kan ju även EPn bryta ut först efter att hunden gått i avel.  Det finns även vissa fall som av kramper som kan uppstå efter olyckor (precis som människor) eller som t.ex förgiftning som hos mina. Så diagnosticeringen är inte helt enkelt, just vad gäller ärftlighet.  Att inte använda alt för unga hundar i avel och att inte använda dem allt för många gånger i alltför ung ålder, kan vara en sak att tänka på i aveln just för att minimera riskerna att använda drabbad hund i avel.

#9 Är det nåt specifikt ögonproblem du tänker på, eller rent generellt (t.ex att vissa individer med ögonfel går väldigt många gånger i avel)? Jag har bara kikat på svensk statistik (där jag tror att t.ex CRDutfallet har minskat över en längre period) och inte på finsk. Nu förändrades ju ögonlysningen något i Sverige så att något fler saker kontrolleras och också noteras (såsom Finland redan haft tidigare om jag förstod det rätt?) vilket kanske gör att andra saker kommer att synas i statistiken. Är jättenyfiken på detta ämne då jag inte har kollat alls hur det står till i våra grannländer de senaste åren.

#12 Jag tänker nu främst på dessa fall som har CRD som används massor inom avel och som bevisligen ger avkommer som också drabbas trots att det parats med tikar som anses friska.

Sedan något som jag är väldigt bekymrad över så är dessa inåtväxta ögonfransar som kan vara en riktigt pina för hundarna. Tycker att lite väl många uppfödare avfärdar det som småproblem och parar två individer med dessa åkommor.

EP är en väldigt besvärlig sjukdom som det verkar råda delade meningar om just ang. medicinering. Då jag praktiserade med veterinären så såg vi ett fall som just hade flyttat till orten och denne hade EP som på veterinärs inrådan inte medicinerades. Men efter ett väldigt svårt anfall så lade vetten in en EP-medicin som minskade anfallen från typ 6-8 per vecka till 1-2 på två veckor.
Dock har jag en bekant som har en hund med EP som också medicinerades (med samma medicin kan jag tillägga) som efter att de provat sluta medicinera minskade anfallen med 70%. Så det är väldigt individuellt hur de reagerar på just medicinerna.

#13 Då förstår jag:). Så upplever jag det också. Och jag håller helt med dig ang inåtväxande ögonhår. Det är väldigt bekymmersamt för hunden.

Ja alla problem oavsett hur "små" de kan anses vara måste tas i beaktande speciellt i aveln. Speciellt om båda individerna man tänkt para har det. Fler uppfödare borde gå en lättare gentik kurs för att förstå vad de egenetligen håller på med!! Iaf så man har koll på baskunskaperna i nedärvning..! "Små" problem som skapar smärta och problem för hundarna såsom inåtväxande ögonfransar kan man ju inte bara bortse ifrån.
Sen håller jag med om att man inte borde avla på CRD oavsett hur mild form, visst hunden som har det kanske inte lider men kan ju ärva felet vidare till avkomma som blir mycket sämre…

#12 & 13
Ja, det går jättebra med min hunds EP medicinering. Men visst är det lite fix och trix. I början var det lite testning för att komma fram till rätt dos och styrka på medicinen. På veterinärens inrådan går jag med han varje år och tar blodprov för att kolla värdena för att se så hans organ inte tar onödig skada. Men han är 13 år och "still going strong".

All medicinering är ju individuell, såväl på djur som människa. Utan medicinering vet jag inte om min hund hade levt idag. Jag anser att det iaf är värt ett försök, fungerar det inte så gör det inte.