Sheltien är ingen ren sällskapshund anser jag :/

Visst är den ''vad man gör den till'' men den kräver fortfarande sitt. Inte är den en vallhundsras för ingenting! Även om den inte används till vallning idag :)

Jag vet inte vad jag ska tycka. Håller med #1 om att det inte är en ren sällskapshund, men de känns heller inte som någon riktig vallhund. De kräver stimulans, men det är otroligt indivudellt.

En sheltie är en sheltie, helt enkelt. 

Jag tycker att shelties ursprung ska av göra vilken grupp de tillhör. De är ju i grunden en vallhund och kan användas som det. Men fungerar väl som sällskapshund likväl som så många andra raser som egentligen är tänkta till annat. Så det finns ingen anledning till att de skulle tillhöra en annan grupp.

Jag tycker verkligen inte att sheltien ska flyttas till grupp 9. Som jag har skrivit i en annan tråd (kan vara den du menar?) 

Tycker absolut inte att en sheltie inte kräver någonting, eller hur man säger. Blir otroligt irriterad på att folk rekommenderar sheltien hej vilt, till folk som bara ska gå ett varv runt kvarteret.. Då passar tydligen sheltien. Det tycker verkligen inte ja! Otroligt trött på detta, sheltien kräver faktiskt sitt.

Tycker absolut inte att sheltien ska flyttas till grupp 9. Skulle nog vilja påstå att en stor del fortfarande har sin vallinstinkt kvar (kanske lite undangömd men den finns där) =)

Att sheltien passar som sällskapshund är en helt annan sak =) Sheltien är ju otroligt anpassningsbar men kräver ju ändå en ddel stimulans för att må bra.

Jag tycker inte heller att sheltien är en ren sällskapshund. Den kräver mer mentalstimulans och motion än t ex en lha apsos. Samtidigt som den inte är en arbetande vallhund heller som t ex. aussien eller border collien.

Personligen är jag lite orolig över att aveln på shelties går mer och mer åt sällskapshållet. Jag vet inte om det verkligen är så men det är en känsla som jag inte kan bortförklara. Någon här som är uppfödare som kan bekräfta eller dementera?

#3 Jag menade egentligen inte en flytt bokstavligen utan ville mer belysa att det finns många som jämställer sheltien med de övriga raserna i grupp 9.

#5 Att Sheltien fungerar som sällskapshund är en annan sak. Det finns raser ur nästan varje grupp som fungerar som sällskapshund t ex border terrier, collie, spanielraserna m fl.

Tycker inte heller att man kan säga att sheltien är en 100% sällskapshund även fast den kan anpassa sig och passa ganska bra som "enbart" sällskap. Den kräver ju ändå mer mental och fysisk träning och visst finns fortfarande vallinstinkten där om än inte lika tydlig och stark som hos t.ex. BC.

#6
Är inte uppfödare själv men upplever också att aveln inte direkt riktar sig till att bevara sheltien som en vallhund utan mer som utställning- och sällskapshund, vilket är synd tycker jag.

Jag tycker inte att man kan dra alla uppfödare efter samma kam. Många strävar faktiskt efter att bevara sheltien just som den är (en aktiv liten sak som är pigg på det mesta) men jag som uppfödare skulle aldrig säga nej till en att sälja en sheltie som sällskapshund till en aktiv familj. Jag anser inte att sheltien måste ränna på agility eller något annat motsvarande för kunna vara en sheltie det räcker gott och väl med att den får mental stimulans av något slag (skogspromenader, springa i hundgård eller motsvarande räcker långt).

Läser man rasstandarden så var ju sheltien aldrig en "ren" vallhund utan en allti i allo på gårdarna.

Jag upplever det som att fler och fler uppfödare inriktar aveln på andra saker än enbart utställningsmeriter, t.ex agility, lydnad eller i några få fall vallning. Jag upplever det inte som att fler och fler går på enbart "sällskaps"-linjen i aveln, utan de allra flesta ser till rasstandarden och vill bevara den aktiva, pigga och följsamma Sheltien som passar till så mycket. Läser man senast uppdaterade ras-dokumentet uttrycks det snarare oro för att vissa uppfödare avlar för hårt mot enbart agility, vilket i hårddragna fall skulle göra avsteg från rasstandarden (t.ex att man försöker föda upp mindre storlekar än standarden föreskriver).

/emma93

Tycker varken sheltien passar som vallhund eller ren sällskapshund… men typ… sporthund! 

Ett litet energiknippe som behöver fysisk och speciellt mental stimulans men som inte tackar nej till en mys-stund i soffan. Det är sheltien för mig (synd att jag inte fick en sådan bara…)

#11 Tack för informationen. Intressant att höra att min känsla inte verkar stämma. Jag tycker också att man ska följa rasstandarden och inte avla på för mycket avvikande individer, vare sig i storlek, färg, form eller mentalt. En sheltie är en sheltie. :) Sedan uppskattar jag att man tittar på helheten när man väljer vad man ska avla på, både utställning så valparna får bra förutsättningar för att arbeta och även meriter inom kanske någon hundsport. En mix av det mesta tilltalar mig. Och att hanen och tiken hunnit bli något äldre och kunnat visa upp sina bästa och sämsta sidor.

#10 Som uppfödare känner du förhoppningsvis dina valpar och kan placera dem hos rätt köpare. Så de får ett så bra liv som det är möjligt och ett som passar deras personlighet. Det är jobbigt för både familjen och hunden om personligheterna inte stämmer överens i det långa loppet. Jag håller med dig om att många shelties fungerar som aktiva sällskapshundar och inte alls behöver tävla i någon hundsport. Fast jag tror att de flesta shelties skulle tycka det vore roligare att vara i en familj som erbjuder lite mer än bara en hundgård och några korta promenader. Sen behöver det soms agt var inte vara på tävlingsnivå eller ens regelbunden träning.

#13 Håller helt med dig i att man skall se till helheten och väga in så mycket som möjligt i aveln, för att följa rasstandarden. Det är ju tack vare den vi har den ras som så många älskar och som passar till så mycket.:)