En defekt är en defekt och ska inte avlas på enligt mej.

Det finns ju i "olika" grad - eller hur jag ska förklara det.

Tuva till exempel, är den enda på generationer och i hennes kull som har fått det. Lite typiskt, men vi har tack och lov har hon väldigt väldigt lite.

Så länge inte Sheltie klubben ser det som ett problem så kommer nog inte folk göra något åt det.. Tyvärr.

Ingen defekt bör avlas på, ingen defekt medför rasen något gott. Ska man ha bort en sjukdom så avlar man inte på individer som har den sk. sjukdomen.

Nu kommer vi till nästa sak ang. ögonproblem speciellt dessa ögonfransar… Eftersom ögonspeglingen görs av en människa så kan även dessa fela. Vet av flera som har ögonspeglat 2-3 gånger UA sedan så såg en ögonspeglare inåtväxta ögonfransar och nästa gång de ögonspeglade så var det UA igen.

Men vet man med sej att hunden har detta så anser jag att man ska verkligen tänka sej för om man ämnar avla vidare på en sådan individ.

Ja, det är ju just detta. Vet de tikar som inte har problem med det. Andra som har fått problem och varit tvungna att operera sina hundar.

Hur skulle ni gjort om ni hade hittat den mest ultimata kombinationen. (säg att föräldradjuren uppfyllde alla era krav + lite till) men så upptäcker ni att ena föräldrafjuret har distichiasis. Hur hade ni agerat?

Visst är det svårt att hitta det ultimata? Avel är en superknepigt pussel som man inte riktigt alltid får bitarna att passa till 100%.
Hade det varit jag hade jag kollat vidare bakåt i stammen om det finns hos andra och speciellt då på den sida vars ögon är friska. Finns det även drabbade på den "friska" sidan så är ju sannolikheten mycket större av kullen till de tilltänkta också drabbas av dessa besvärliga ögonfransar.

Har svarat Ronja06 tidigare privat, men med ungefär samma resonmang som Ressu i #6 och #4.:)

Otroligt svår fråga, men jag tycker nog inte ens man ska tänka tanken på att avla på hundar med defekter (alltså kan kombinationen aldrig ens tänkas på) 

Jag tycker verkligen inte att man bör avla på någon defekt i någon grad/ utsträckning alls. Men sen är ju avel inte alltid svart och vitt utan en himla balansgång. Ska man använda sig av en drabbad individ så tycker iaf jag att man ska göra sin hemläxa ordentligt och kolla så att inga hundar bakåt så långt man kan se är drabbad på den "friska" sidan vilket minskar risken för att valparna blir drabbade. Men även kolla individerna bakom den drabbade hunden. Men väljer man nu att använda en drabbad individ så måste man ju ändå vara medveten om att anlagen förs vidare vare sig valparna får defekten "synlig" eller inte.

Felväxande ögonhår är ju något som en hund kan drabbas hårt av, och kan orsaka att hunden blir blind har jag hört. Men det är ju lika fel att avla på en hund med annan typ av ögonfel också…

Men avel är ju som sagt inte enkelt. Man kan inte riktigt heller plocka bort alla sjuka hundar då avelsbasen säkerligen skulle bli för tajt/ smal. Så det är en himla balansakt för uppfödarna!

Kan tipsa om bra artikel ang just detta i Hundsport 1-2 2012. Där beskrivs vad det är, lite om de nya ögonlysningsprotokollen (viilket gör att fler saker noteras än förr), och även bla att forskning visar olika resultat ang ärftlighet.  Artikeln är skriven av Berit Wallin Håkansson och hennes artiklar brukar komma in på Hundsport.se. Förhoppningsvis gör denna också det. Söker man på hennes namn + artikel så får man fram tidigare mycket bra artiklar. Bla om PRA. Bara ett litet tips för lässugna:)

/emma93

#10
Tack för tipset!