Om inte hundarna lider av att ha lite kladd på öronen för att få vippen tycker jag att det är ok, om man nu föredrar det utseendet.

Jag tycker att det ska vara ok med både ståöron och vippöron hos en sheltie. De är ju lika underbara vilka öron de än har.

Jag tycker inte man ska förändra ett djur över huvudtaget. Ett djur är född till ett visst utseende och dch det ska vi inte ändra.

Jag håller med #1 om att det är OK att hjälpa till för att få den karaktäristiska vippen, så länge som inte hunden har obehag av det. Jag skulle nog gjort så om det hade behövts, lika väl som man ansar pälsen runt öron och tassar.

Naturligtvis kan man avla på shelties med ståndöron!

En bra tumregel är att hålla sig till de bestämmelser som finns i RAS för shetland sheepdog.

Jag anser att man inte ska korrigera en hund (elller annat djur) oavsett om det inte skapar något obehag. Om en ras ska se ut på ett visst sätt så bör ju djuren födas med "rätt" utseende… Om man går in och korrigerar individer för att få dem "rätt" som skapar man ju en ras där man måste korrigera för att den ska vara rätt…. Om rasens individer föds med gener som ger "fel" öron så kommer ju dessa gener föras vidare i aveln oavsett om individen ser korrekt ut pga att människan varit där och "hjälpt naturen på traven"…

Men tanke på att många individer inom rasen föds med ståöron, och andra öron, så anser jag att alla typer av öron ska vara godkänt inom rasen även om de klassiska vippöronen ska föredras.
Annars ska man ju helt sluta korrigera individer och bara avla på hundar som har naturligt resta öron med vipp (men då skulle vi nog få smal avelsbas och inavel som konsekvens).

Jag tycker det är lite "lustigt" att man väljer att kalla sheltiens vippöron för "korrekta, karaktäristiska och liknande) när det uppenbart inte är så vanligt att det är dessa öron de föds med..utan att de ofta "manipuleras" fram på ett eller annat sätt! Handen på hjärtat.. visst är det så för annars vore ju inte alla dessa metoder för att få till det "önskade" vippörat nödvändiga?

Låt i stället sheltien ha de öron den föds med oavsett de står eller vippar! 

En följdfråga!

Vi får ju anta att sheltien en gång i tiden föddes med den naturliga vippen på örat eftersom rasstandarden är enligt det. Varför tror ni att så många sheltien har numera ståöron då? Felaktig avel? Eller har de som började föda upp sheltien redan från första början manipulerat öronen?

Jag tycker dock att sheltien ska även i fortsättningen ha vippöron, för det hör rasen till. Det är inte bara sheltien som behöver ha hjälp med öronen vid tandlossningen, det finns så många fler som har tejpade eller limmade öron. Jag tycker därmed inte att man ska avla på en sheltien som inte håller sej inom rasrekommendationerna.
Dessutom så verkar det som om de som har tyngder i öronen vid tandlossningen och lyckas med att få vippöron inte mera behöver ha tyngder, men det finns även de som verkar behöva ha tyngder resten av livet. Jag skulle personligen inte använda en som är tvungen att ha tyngder för att öronen ska hållas i vuxen ålder till avel, men de som haft lite hjälp under tandlossningen så anser jag bara har varit en liten hjälp på traven.

Det är ett gissel med dessa öron:) Det är ju som Ressu säger många rasers öron som får manipuleras, t.ex så att de inte får rosenöron, "flying nuns"-öron, eller ett öra av varje, eller många raser vars öron skall stå men som inte reser sig och behöver hjälp. Gissningsvis så har det varit mycket avel på för lätta öron eftersom det är så vanligt, och jag tycker att man skall väga in det precis som med allt annat då jag också tycker att vippen hör uttrycket till rasen. Det jag menar med att väga in i avel är att om man har möjlighet inte dubblera allt för lätta öron. Det kan ju vara svårt att veta, och där kommer ju avelspartnerns ägares ärlighet in. Och ens egen ärlighet om sin egen hund;).

#7 Det är inte helt korrekt att säga att sheltien en gång i tiden "föddes med den naturliga vippen på örat". Ser man på de bilder som ligger på nätet av tidiga shelties finns alla typer av öron (tunga öron, vippöron och ståndöron). Jag vet inte vad som står ang öron i den första rasstandarden, men ändringar har ibland gjorts bl a ang vilken som är den ideala storleken. Tidiga shelties var ganska små (ca 30 cm i mh).

Som jag skrivit ovan så tycker jag inget djur ska förändras. Alltså det gäller inte bara sheltie utan även andra hundraser.

#9 Det kan man inte om man utgår från förfädern, men om man utgår från den sheltie som dagens rasstandard är baserad på så kan man ju gott säga det!

Var går då gränsen för att förändra en hund? Är det skillnad mellan att raka ner en hund som man anser har för mycket / besvärlig päls och att ha tyngder i öronen? Är det skillnad mellan att klippa en pudel och limma sheltiens öronen. Påverkar inte då klippningen av pudeln (tog nu bara pudel som exempel, det finns ju så många fler raser) hunden mera än att ha tyngder i öronen?

Hej! Tycker det är fel att hålla på och hänga allt möjligt i öronen eftersom det inte finns någon funktion varken nu eller bakåt i historien, varför skulle det vara bra att ha tippade öron när man är en vallhund på en gård? Sen säger många att de vänjer sig visst, men vilken sheltie kan kommunicera bäst en med ståndöron eller en med tippade öron eller ännu värre en med tyngder i öronen.  Låt hundarna vara och satsa på mentaliteten och att hundarna är friska från sjukdomar. Låt dem växa upp och leka och busa utan massa störande saker och tiden det tar - då de måste stå ut med att öronen viks, masseras och kletas in. Bättre hanteringsträning finns, det är ju som ett onödigt bandage fast hunden är frisk.  En sista sak är ju att sheltien är ju en hund som mår bra av aktivitet och hundsporter mer än att vara en söt knähund, så en sheltie med ståndöron tycker jag mer speglar hur en sheltie är och hur den trivs med livet. Självklart är de gärna knähundar också bara de är nöjda efter att haft en skön aktiv dag. Men det är synd om de shelties jag mött där ägarna säger, men de är ju så söta. Sen frågar man vad gör ni med hunden? nej han är bara sällskapshund och så försöker man förklara hur viktigt det är att hundenf år använda hjärnan varje dag och de fattar ingenting. Så uppfödarna borde lägga krut på att förklara vad sheltien behöver i livet istället för att ingående förklara hur man gör för att öronen ska bli tippade. Mvh Ulrika

Fast jag tycker att uppfödare är noga med att förklara vad en Sheltie behöver, och det finns nog inte någon text om Shelties och dess ursprung som inte påminner om att det är en aktiv ras. Jag känner faktiskt ingen Sheltie som bara är soffhund.

Sen sätts man i ett dilemma som uppfödare vad gäller öronen. Om man inte är intresserad alls av avel, så låt gå att det inte spelar någon som helst roll hur hunden blir i slutänden, men om man har en rasstandard att följa (vilket man har om man är seriös uppfödare och registrerar sina valpar), skall man då välja bort hundar som inte är korrekta utefter rasstandarden? Vill man att ens hundvalpar skall få komma med på valphänvisningen hos rasklubben?Om man nu skall dra det till sin spets detta med öronen alltså. För man får inte en bra exteriör merit med ståndöron, då det inte skall vara ståndöron utefter rasstandarden.

Om man t.ex masserar sin hunds öron i vecket när den byter tänder eller går i löp, då öronen tenderar att fladdra iväg, så är det ju också en form av manipulation, men hunden kanske kan få en bra exteriörbedömning istället för en dålig. Om hunden får en dålig (det syns ju inte varför det inte blev så bra, utefter t.ex hunddata) så kanske hunden inte bör gå i avel, om man nu skall vara noga med sin avel. Min hane kanske inte blir minsta intressant för tikägare när han inte får några bra exteriöra meriter, och går då inte i avel. Och är det då bra för rasen eller inte att man sållar bort avelsdjur pga öronen? Det är ingen lätt fråga, men jag anser inte att man skall sålla bort öron som inte är helt naturligt tippade från aveln, dels för att det inte går att veta huruvida andras hundars öron är manipulerade eller inte och dels för det inte är hållbart utefter den gentiska variationen att sålla bort så. Har man råd att enbart avla på naturligt tippade öron, eller skall det motioneras till hemlandets rasklubb för att få till en rasstandardsförändring så att ståndöron är godkända? En hypotetisk fråga, men jag tror inte att det finns något sätt att få till en standardändring i rasens hemland (vi följer den här, alternativt får man gå ur kennelklubben och föda upp på egna boliner). Och jag tror inte att vi har råd (ur det genetiska perspektivet) att utesluta manipulerade öron/icke naturligt tippade ur aveln.

Sen är ju rasstandarden med tippöron satt sen mycket länge, så de som köper en Sheltie borde ju vilja ha tippöron på dem och inte förändra rasen till ståndöron. Uttrycket har varit signumet för rasen länge, och ståndöron ger inte samma uttryck som tippöron. Jag tror inte att en Sheltie med tippöron kommunicerar sämre än en med ståndöron, inte på något vis. Snarare så är ju Sheltien en hundras som verkar ha väldigt lätt att umgås med andra hundar av både sin egen och andra raser.

Jag tror att man måste försöka att undvika att dubblera öron som inte följer standarden (för tunga öron ger inte heller rätt uttryck och vissa linjer har riktiga hängöron, och det ser inte helt korrekt ut det heller enligt rasstandarden), precis som med alla saker som standarden innehåller. Och där kommer ju allas ärlighet in, för att man skall kunna hitta så bra avelspartners som möjligt, till just min hund.

När valpköpare väljer en Sheltie, så har nog de allra flesta en bild framför sig om hur de vill att Sheltien skall se ut, och hur den skall vara. Och där kommer rasstandarden in. Det händer om och om igen att valpköpare säger att det inte spelar nån roll hur hunden ser ut sen, de vill bara ha en kamrat, men sen efter ett tag blir de väldigt besvikna över att den blir för liten eller för stor utefter rasstandarden, eller öronen inte är korrekta utefter rasstandarden. Jag har sett och hört detta så många gånger genom åren, att avels- och utställningsintresset väcks först efter att de fått hunden och fastän uppfödaren har poängterat att just den valpen kanske inte kommer att hålla måttet exteriört så kommer besvikelsen sen. Så jag förstår de uppfödare som gärna berättar hur man kan hjälpa öronen på traven, redan vid tandbytet, för att undvika för lättar öron senare. Jag har än idag inte träffat någon uppfödare som tycker öronen är viktigare än hur hunden mår i sitt hem, om man skall ställa de sakerna mot varann.

/emma93

Bra diskussion om uppfödning och avel!

Alla är nog överens om att sheltien är en aktiv ras, oavsett om den har ståndöron eller vippade!

Det viktigaste i avelsarbetet är enligt min åsikt rasens hälsa och mentalitet. I SSSK:s Rasspecifika AvelsStrategi (RAS) finns riktlinjer för vilka hundar man bör och inte bör avla på. Den bygger på många års erfarenhet och statistik om sheltiens hälsoproblem. Självklart måste denna avelsstrategi vara utgångspunkten för aveln. En del uppfödare ställer ännu högre krav på hälsa och gör gentest mm. Bra!

Sedan har naturligvis varje enskild uppfödare mål med aveln. Många prioriterar exteriören och andra vill få fram shelties för agility eller dyl. De som prioriterar exteriören måste naturligtvis hålla sig till rasstandarden, och den kan man inte påverka så lätt precis som emma93 påpekar. Man är van att sheltien har ett visst utseende och köpare väljer ofta ras bland annat utifrån det. Det är ett dilemma!

Jag tror att man ska akta sig för att få en alltför liten avelsbas, alltså att man undantar alltför många shelties med en viss exteriör. Det yttre påverkar ju inte hälsa och mentalitet. Den genetiska variationen (två eller flera varianter av samma gen) är betydelsefull för en ras. Rasen blir annars sårbar för sjukdomar.

Ni argumenterar utifrån att "om hunden inte känner obehag" - hur vet ni att den inte gör det? Jag kan utgå från min egna utstående öron och plågan att tränga in dem i stora hörlurar som trycker in brosket eller liknande. Det handlar fortfarande om människans utseendefixering och visst, det är inte kupering, men det är faktiskt rätt sorgligt att hålla på att lägga vikt i öronen för att rätta till något som tydligen är JÄTTEVANLIGT på shelties. Det fula är ju att det inte ens spelar någon roll - manipulerade öron får avlas på ändå. Dvs: man bryr sig i aveln inte om huruvida öronen vippar eller står och premierar hundar oavsett - så länge de ser rätt ut i ringen..

Givetvis ska det alltså vara tillåtet med stående öron då. Något annat är otroligt löjligt.

Men så är det ju inte heller särskilt lätt att "bara ändra" en rasstandard.

#15 Du säger att vi argumenterar utifrån att hunden inte känner obehag. Kan du bevisa motsatsen? Det går verkligen inte att jämför våra människoöron med sheltiens. Och dessutom är det ingen som försöker tränga in öronen i hörlurar. Inte tror jag det för din del helller tar ont att massera dina öron en eller två gånger om dagen, eller hur? Tyngder eller annat dylikt tas till om man märker att massagen inte hjälper. Har ännu inte sett en hund som varit besvärade av varken massage eller tyngder. Däremot så vill gärna alla mina sheltien (även de med korrekt tippade öron) gärna få de masserade.

Dessutom skulle jag nog inte påstå att ståndöron är JÄTTEVANLIGT men det förekommer. Lätta öron däremot är desstu vanligare. Det är en stor skillnad mellan fullständiga ståndöron och lätta (lätta har för det mesta en liteliten tipp längst uppe)

Sedan så visst sheltien är en aktiv ras, men jag skulle aldrig sälja en sheltie till agilityhund eller lydnadshund eller utställning heller för den delen! Vad händer då om den inte "duger" till det jag sålt den som? Nej, jag säljer mina sheltien som sällskapshundar med potential till att hålla på med diverse grenar. För sist och slutligen är det mest upp till ägaren hur ens hund blir!

Sedan försår jag inte riktigt varför vippöronen skulle gå på bekostnad av hälsa och mentalitet? Skulle så vara fallet skulle ju rasen varit utdömd för länge sedan!

Jag som uppfödare tycker inte att ståndöron ska vara godkända i avel. Vi har en rasstandard som bör följas och är man inte nöjd med hur rasen ser ut inom de ramarna bör man eventuellt fundera på om sheltien faktiskt är den ras man ska ha!

Vippöron är absolut inte det viktigaste att ta i beaktande då man väljer avelspartner till sin hund, men även det är en del i hela ekvationen. Hälsa och mentalitet är viktigaste för min del men det är även att hundarna är extriört korrekta.

Jag är lite fundersam till att börja tumma alltför mycket på exteriören då det i sin tur kan leda till en massa följdproblem som HD, AD, ryggproblem osv. Som t.ex vi tar och parar två shelten med för långa ryggar, vet vi då hur det påverkar valparna i längden, speciellt om de ska hålla på med lite hårdare belastning t.ex agility eller vallning? Eller så paras En stor sheltie med en tunnstommad sheltie så får man en stor valp med tunn benstomme. Hur klarar den påfrestning? Som ni ser så exteriören är en viktig del att ta i beaktande när det gäller aveln.

Jag håller helt med dig Ressu, man måste väga in allting som uppfödare. Det är verkligen inte lätt. Inte förrän man står där inför sitt första val av avelspartner så inser man hur fruktansvärt svårt det är att finna rätt på alla sätt och vis. Och stämmer precis allting med avelspartnern, så är det säkert nåt som inte är riktigt, riktigt bra i bakomliggande led. Så det är verkligen jättesvårt. Saker måste tyvärr vägas för och emot i varje enskilt fall.

Jag håller också med dig i att det är skillnad på lätta öron och ståndöron. Och mina älskar att man pillar och grejar med öronen, precis som jag pillar och grejar med öronen på andra raser som inte har tipp på spetsen. Massage är alltid uppskattat av dem:). Man märker snabbt på en hund om de är besvärade av någonting, så det kan man inte generalisera tycker jag. Att utsätta hunden för lidande är nog väldigt få som vill.

/emma93

Jag har lite dubbelmoral i det här , Jag tycker att på ett sett är fel att manipulera öronen samtidigt tycker jag att sheltien ska ha vippöron , Men ju mer vi manipulerar desto mer problem får vi och ju mindre vi manipulerar desto mer problem lär vi få i rasen pga det minskande avelsutbudet.Gissar jag på iaf är inte så insatt !

Jag har en hund här hemma som inte alls är förtjust i öronmassage och jag har själv haft i häftmassa som hon inte alls bryr sig om . Men nu har jag gett upp och hon får helt enkelt se ut som en riktigt söt räv istället'(många kallar henne räven haha) . Har också en till som har för tunga öron !

Nu har jag inga planer på att föda upp eller ställa ut men endå är det ett nedrans tjat på mina hundars öron .. Satt häftmassa , sätt lera blandat med bla bla bla massera massera massera , klipp bort håret limma öronen . Jag tror jag har fått 1000 sätt att fixa öronen på och ska jag vara uppriktig är jag less på det särskilt när jag klart och tydligt säger "Jag har gett upp med öronen och jag bryr mig inte hur dom ser ut"

Men en fråga jag ställer mig själv och er uppfödare hoppas inte att ni tar åt er ! Ni har en super fin tik som har alla kriterier förutom att hon har ståndöron ! Tanken med avel är väl att föda upp lika snygga friska hundar , Om man då manipulerar öronen så är ju tiken egnetligen bara fusksnygg och inte enligt rasstandarden. Nästan som att färga bort övertecknade ser jag det som?   Men som sakt jag har inget imot att manipulera öronen har själv gjort det och skulle förmodligen göra det igen genom massage om jag fick en valp med väldigt lätta öron men jag bryr inte så mycket engentligen men ser gärna shelties med vippöron och en en gång så har jag ingen erfaranhet av genetik och hur ärfligt det är med lätta vs tunga öron .

Det kanske är dax att godkänna alla örontyper ?

Ja det är inte lätt och hoppas ni förstår mitt röriga inlägg