Välkommen till forumet och roligt att höra att du är intresserad av att utöka din flock med en sheltie. Jag tycker att det du söker efter i den framtida hunden stämmer mycket väl överens med vad en sheltie har att ge/erbjuda 

• Hur aktiverar ni era Shelties för att de ska vara nöjda?
  Utöver vanliga promenader gör jag någon mental övning för att mina ska bli nöjda. Den mentala delen , vilken kan vara sök/ trick/ rallylydnad eller liknande, behöver inte ske dagligen för att de ska vara glada men är något som de gärna gör.
• Hur mycket pälsvård kräver den maffiga pälsen de bär?
  En sheltie skulle jag säga kräver betydligt mindre Pälsvård än vad de flesta tror. Man behöver absolut inte sitta flera timmar dagligen och borsta dem. Mina hundar borstar jag med lite olika mellanrum beroende på vädret och aktiviteter vi hållit på med. Men i regel borstar jag igenom mina hundar ca en gång varannan vecka, klippning/ trimning av tasshår, fanor, öron etc gör jag ca 1 gång per månad.
• Hur ser Sheltiens hälsostatus ut i dagsläget? Jag har uppfattat den som en relativt frisk ras. Sheltien anses i regel som en frisk ras med få rasbundna sjukdomar. Det som finns inom rasen är ffa ögonsjukdomar som CEA, PRA och colobom. Alla avelsdjur ska i Sverige genomgå ögonlysning innan de får gå i avel. Utöver detta förekommer det felväxande ögonhår (dischiashis) och allt fler börjar även kontrollera leder ffa HD.
• För- och nackdelar med rasen ur er synpunkt?
  Rasen är väldigt familjär/flockbunden och jag upplever den själv lite som en "enmanshund". Den älskar sin flock men knyter sig främst till en person. Jag ser detta som något positivt. Något som kan ses som negativt är att vissa individer kan vara väldigt skälliga/ljudliga men det är absolut något som kan tränas bort (otroligt individuellt även om många utomstående ser rasen som helhelt som skällig.) Mentaliteten kan vara ett problem och är något som det jobbas med. Ffa tycker jag själv att det handlar om att se skillnad mellan en reserverad och en rädd hund. Rasen får (eller "ska") enligt standard vara reserverad mot främlingar men även detta är otroligt individuellt. Jag upplever själv att mentaliteten är ett problem inom rasen även om det jobbas mycket med den och att den överlag blivit bättre. En "nackdel" med rasen är dess stora variation i storlek, visserligen finns det alltid en storlek för någon, men det gör det svårt att veta i förväg vilken storlek på hund man får vilket i sin tur kan skapa ett problem för den med utställningsambitioner.

Det är det jag kommer på så här på rak arm just nu 😂

Oj vilket väl utvecklat och snabbt svar!

Det du beskriver är ju så som jag uppfattat rasen, skällandet ser jag mer som en träningsfråga samtidigt som det är härligt med en pratglad hund (Jag har haft en Samojed och en Schäfer som pratat en hel del).

Storlek, mentalitet och rent allmänt utseende verkar vara lite av ett lotto när man köper en Sheltievalp när jag jämför olika Shelties och vad jag hört. Hur är det på den fronten egentligen? Och skiljer sig mentaliteten mycket mellan Engelska och Amerikanska linjer?

#2

Ja, pratsamma kan de vara. Min äldsta är alltid tyst om det inte gäller agility och/eller bus och lek 😉 Min yngsta däremot är pratsam och har en hel del ljud för sig (är mer pratsam) och då menar jag inte bara skall.

Vad gäller mentalitet så skulle jag säga att det är viktigt att kolla på föräldradjuren, att träffa båda personligen om möjligt är ett stort plus, då man kan skaffa sig en egen uppfattning/magkänsla. Sen tycker jag själv att den vuxna sheltien till en stor del är summan av det arbete man lägger ner på socialisering, miljöträning etc på den redan unga sheltien (även om "grundmaterialet" också självklart spelar roll). Av de shelties jag träffat tycker jag personligen att de individer efter amerikanska linjer är bättre på den mentala biten än den genomsnittliga sheltien efter brittiska linjer jag stött på (kan ha haft "otur" med dem jag träffat). Jag har själv två efter amerikanska linjer 😃

Storleken varierar lika mycket inom amerikanska linjer som inom brittiska. Uppfödare försöker ju i möjligaste mån styra storlek (och andra egenskaper) via aveln men två små shelties kan få stora, och tvärt om, så det är inget enkelt arbete. Uppfödare brukar dock kunna ha ett bra öga för vart deras valpar kommer "landa" som vuxna men inte heller det är ju en exakt vetenskap. Det är ju inte enbart storleken heller som kan fälla en eventuell utställningskarriär utan även öronen som brukar kunna kallas för sheltiens akilles häl… Långt ifrån alla shelties får korrekta öron av sig självt utan många behöver korrigering (vikter i form av kludd, limning eller tejpning är sätt som förekommer vid för lätta öron). När du väl hittat en uppfödare som du känner är rätt för dig så var bara öppen med vad det är du söker i din framtida vän så kommer du att få den bästa möjliga hjälpen till att hitta "rätt".

Bjuder på en bild på mina två grabbar 😉
River (t.v) har okorrigerade något tunga öron och når 45,5 cm över jorden.
Jayson (t.h) har okorrigerade korrekta öron och mäter 40,5 cm över marken.
Båda är efter amerikanska linjer (ej släkt med varandra).

Utöver promenader och springa lös i skogen, så har vi lite aktivitetsbollar och spel. Vi kör ganska mycket utställningar och så har vi nyligen införskaffat agilityhinder, har inte hunnit använda det så mycket och nu börjar det väl snart bli för kallt ute också. ;p Men hon verkar tycka att det är superskoj! :D

Som tidigare skrivet så kräver Sheltien ganska mycket mindre Pälsvård än vad de flesta tror! Enda stället Zaga får tovor på är bakom öronen och det är inte så mycket ändå. Trimning av öron och tassar gör jag när jag ser att det börjar bli för långt. :) (och förstås alltid före utställning).

Tycker också att det är viktigt att kolla upp föräldrarna innan man bestämmer sig. Både mentalitet, HD/ED-röntgen och eventuella ögonproblem. 

Zaga är min första Sheltie, 17½ mån nu. Väldigt följsam och otroligt lättlärd hund! :)